Regeringen föreslår en lagändring som ger rätt till par, där bara en behöver äldrevård, att kunna flytta tillsammans till ett vård- och omsorgsboende. Frågan har diskuterats i flera år och stöds av åtminstone folkpartiet, socialdemokraterna och sverigedemokraterna. Nu står den kanske inför sin lösning. Men det återstår många praktiska saker att lösa: ska den friska parten bo kvar i äldreboendet sedan maken/makan med stort vårdbehov gått bort? Eller var hittar han/hon en ny bostad? Vart tog möblerna vägen vid flyttningen?
För makar, som inte kan tänka sig en annan lösning än att leva nära varandra livet ut, är detta jättebra. Och visst måste det väl vara möjligt att anpassas vård- och omsorgsboenden så att det finns utrymme för båda makarna, både för vård och för aktiviteter. Men en ny bostad är svårare att lösa, åtminstone i områden med bostadsbrist.
En av mina vänner hade en kommentar: Valfriheten är bra men det är inte alltid det passar den som inte har några krämpor att flytta med. Miljön runt den sjuke är kanske inte den man trott när man bodde tillsammans hemma.
En spännande utveckling är detta dock!
Frågan är inte enkel. Det kan inte vara trevligt för den som inte har vårdbehov att bo på ett vård- och omsorgsboende, där personal sköter den andra parten. En lösning som redan nu är möjlig är servicehus, där paret bor i en lägenhet med hemtjänst. Servicehuset har sjuksköterskor, sjukgymnaster och arbetsterapeuter utöver hemtjänstpersonal, men man bor med högre integritet än i ett vård- och omsorgsboende med heltidsomsorg för den behövande. Den icke omsorgsbehövande får bo kvar om den behövande avlider.
Servicehusen ska enligt beslut i Stockholm avvecklas för att omvandlas till trygghetsboende, som endast innebär lägenheter med hemtjänst, icke någon sjukvårdspersonal, arbetsterapeuter eller sjukgymnaster.
Mycket beror på hur biståndshandläggarna framlägger möjligheterna. De servicehus jag känner till har möjlighet till hög nivå på vårdnaden även för en person som kräver stora insatser.
För mig är det självklart att de som levt ett helt liv tillsammans, även skall få göra det så länge de själva önskar, oavsett stort omvårdnadsbehov eller ej.
I dag finns knappast några gamla vårdboenden eller sjukhem kvar, vilket enligt mitt sätt att se, gör denna fråga enklare.
Det är hyresgästen som förfogar över sin bostad, och bestämmer således vem som vederbörande vill bo med eller inte. Jag tror däremot att det största problemet är att “få fram ” tillräckligt med lämpliga bostäder i den takt som antalet äldre ökar.
Jag tycker som ni båda, Lindha och Ulla: visst bör man få leva tillsammans livet ut och frågan är komplicerad. I Örebro är servicebostäderna sedan länge förvandlade till seniorbostäder – och där bor ju äldre utan prövning av behov och med stöd av hemtjänst och hemsjukvård om det behövs. Nu har vi förändrat några seniorboenden till trygghetsboenden – också här utan behovsbedömning men med personal. Men äldre som är multisjuka eller lider av demenssjukdom måste ofta bo i ett vård- och omsorgsboende med fast vård- och omsorgspersonal dygnet runt. Före sommaren invigdes ett nytt sådant vård- och omsorgsboende. Man bedöms ha behov av bostaden och vården, anvisas och betalar hyra. Men de enskilda bostäderna är även i detta nya på 35 kvadratmeter varav hygienutrymmet upptar en stor del. Så var ska den medföljande maken/makan få plats med sina saker, ja ens med sin säng? Var ska han/hon kunna dra sig undan för egen tid eller för att ge den sjuke ro att vila? Var dricka kaffe eller spela kort med de gamla vännerna? Var baka en kaka med barnbarnen?
Och, alltså, vart ta vägen då den sjuke avlidit?
När jag nästan dagligen går förbi ett av vår kommuns vård- och omsorgsboenden byter jag ofta några ord med en kvinna vars make bor i detta boende. De sitter i solen, maken i sin rullstol och hustrun bredvid, hand i hand. När kvällen kommer går hustrun hem till sitt men nästa dag är hon tillbaka vid sin makes sida. Skulle det kunna kallas att leva tillsammans i livets slutskede?