Så sant, så sant. Vi kom till sommarön i tisdags, tog det vintervilande huset i besittning. Påsken tidig i år, ja visst, men ändå. Minus tio grader hade vi inte räknat med ens vid de tidiga hundpromenaderna, hade väl inte tagit till oss SMHI:s varningar. Med dubbla ullsockor och thermobyxor klarar man sig långt. Och mössa och vantar, förstås.

Men dagens första promenader, vid sextiden på morgonen eller lite dessförinnan, är också mycket njutbara. Vi går ner mot vattnet, till de bofastas båthus och de sommarboendes övergivna bryggor. Första morgonen landade en häger på en av bryggorna och varje morgon ser vi ett svanpar rofyllt simma omkring, kanske förbereder de sitt bo. Vid kajen ser det ut som att vattnet kokar. Det bubblar och spritter och när man tittar närmare ser man tusen sinom tusen små, små fiskar i vattnet. Mörtbebisar, säger vår granne L, ålfiskaren.

I går när vi kom ner till vattnet landade L just med sin båt fylld av just upptagen strömming. Färsk strömming är en delikatess. Jag köpte ett kilo, lagom för maken och mig. Idag har jag rensat den – den släpper inte ryggbenet förrän efter en dag – och ikväll blir det strömmingsflundra. Hoppas det blir några över, då gör jag ättiksströmming av dem, passar bra som del av påskbordet.

Och det är verkligen inte kallt hela dagen. Varje dag har solen strålat från en molnfri himmel. Husväggen blir en utmärkt plats för kaffe- och lässtunder. Vårblommorna har slagit ut: blåsippor och vitsippor i skogen, påskiljor, krokus och scilla i trädgården. Och, ser man på, två små rabarberknoppar har blivit synliga ropande “jag vill opp, jag vill opp”!

Så snart “får jag gå utan strumpor och skor”…