Först nu, när klockan är nästan 10 på kvällen, går jag in – motvilligt. Ute är det svalt och alldeles vindstilla. Inomhus är myggfönstren isatta och ger korsdrag. Men ändå är det där fortfarande så varmt efter dagens intensiva sol.

Den här dagen blir kanske sommarens varmaste. Vi kände det redan på morgonen. Ganska tidigt packade vi en lunchkorg och gav oss iväg den korta vägen till hamnen, där vår lilla båt ligger förtöjd. Zorro, som tills dess legat på gräsmattan och flämtat, var med på noterna.

Maken drog igång motorn – ja, först konstaterade vi att någon hade tömt vår bensintank så det gällde ju att fylla i ny bensin – och målet var Björkholmen, en liten ö som vi nästan räknar som vår. Väl framme var Zorro den första i vattnet och vi följde efter så snabbt som det bara gick att rutscha nerför klippan och rakt ut i havet.

Ända tills det blev eftermiddag stannade vi på den lilla ön. Bad och sol, lunchmat och medhavda böcker var vad vi ägnade oss åt och tiden gick fort. Till slut erinrade vi oss att människans hud inte tål hur mycket sol som helst…

Till Zorro hade jag tagit med ett tuggben. Han ägnade mycket tid åt det, såg ut att fundera en god stund på var han skulle gräva ner det, så grävde han ner det, grävde upp det igen och flyttade det till ett bättre ställe. Hur det slutade vet jag inte, vi får se nästa gång vi kommer till ön.

När vi kom hem slog vi oss ner i skuggan av huset. I mina hörlurar lyssnade jag på en dokumentär i radio. Den handlade om det egendomliga dödsfallet som inträffade för några år sedan här i trakten: en kvinna hittades död och med svåra skador vid en sjö. Hennes man anhölls som trolig mördare men till slut, flera år senare, visade det sig att en älg hade sparkat ihjäl den stackars kvinnan. På hennes kläder hittades saliv och ragg av älg – att tillräckligt noga undersöka hennes kläder hade man inte tänkt på tidigare. Som tur var fanns en funderande polis, som fick för sig att googla på “älganfall”. Han hittade en film om detta mycket ovanliga fenomen.

Det i programmet, som särskilt har stannat i mitt minne, är intervjuer med bybor som inte kunde ta till sig hur det tragiska dödsfallet gått till. Någon sade att det nog ändå var maken som dödat sin fru, någon annan kände sig otrygg i trakten. Och maken berättade att, samma dag som upplösningen presenterades, hade någon tagit sig in i hans trädgård och där placerat en älg av plåt i naturlig storlek. Då bestämde sig mannen för att sälja sin gård och flytta långt bort.

En alltigenom sorglig historia denna kanske årets varmaste dag.