Det här året har varit ett Astrid-Lindgren-år för mig – ett vuxenår. De flesta av hennes barnböcker har jag läst och njutit av under olika epoker i mitt liv – som själv barn, som mamma, som mormor och farmor. Nu har det gällt böcker om henne, alla nyligen utkomna. Jag tänker förstås på Jens Andersens biografi Denna dagen, ett liv och brevväxlingen mellan Astrid Lindgren och Sara Schwardt ”Dina brev lägger jag under madrassen”, men också Astrid Lindgrens egna Krigsdagböcker 1939-1945.

Denna dagen, ett liv

Dessa tre böcker ger sinsemellan olika bilder av Astrid Lindgren. I Denna dagen, ett liv möter vi nästan helt och hållet den privata Astrid och får ta del av hennes livs kriser och kransar i en tid av stor förändring . Särskilt grips jag av hur hennes trygga liv på gården Näs i Vimmerby förändras då hon blir gravid, föder sin son som ”obemärkt” mor och inte ser annan möjlighet än att lämna honom i ett fosterhem. Denna möjlighet att undkomma känslan av skuld och skam är ju historia nu men kunde vara en verklighet för kvinnor för inte så länge sedan.

Brevboken och Krigsdagböckerna

 

 

Astrid Lindgrens Krigsdagböcker 1939-1945 har ett engagerat förord av Kerstin Ekman. I övrigt är boken Astrid Lindgrens egen, ”en text laddad med stor sorg och förfäran” som det står på bokens baksida. Boken består av korta notiser om andra världskriget med inklistrade tidningsartiklar om kriget och dess offer och om människorna bakom kriget. Eftersom allt skrivs i nutid blir det alldeles klart att Sverige, redan då det hände, kände till att koncentrationsläger fanns och att människor deporterades också från vårt grannland Norge. ”Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!” skriver Astrid Lindgren i boken. Jag föddes det år då kriget bröt ut och minns ransoneringskorten och mörkläggningen men inget mer. Här får jag veta mer om detta krig än vad skolans läroböcker kunde erbjuda.

Av dessa tre böcker tycker jag ändå bäst om boken om brevväxlingen mellan en vilsen 12-årig flicka och den berömda författaren Astrid Lindgren. Bland alla brev som Astrid får fastnar hon för det första brevet från Sara och följer henne sedan brevledes under många år. Här visar Astrid den största klokskap jag kan föreställa mig. Sara rymmer hemifrån, skolkar, dricker sig full, liftar och blir våldtagen – allt berättar hon i sina brev. Astrid moraliserar aldrig, förmanar aldrig men är tydlig med vad hon tycker, hon stödjer och hon visar att Sara är sedd.

I ett brev som Sara, som vuxen skriver inför utgivningen av boken, sammanfattar hon Brevväxlingen och vad den betydde för henne: ” Men du vet inte hur mycket jag har tänkt på dig och funderat på vad det var som gjorde att du fick betyda så mycket. Jag tror att det var ditt mod. Du vågade välja det som var viktigt och struntade i vad människor tyckte.”

Egentligen är det kanske detta som var den röda tråden i Astrid Lindgrens liv, författarskap och samhällsengagemang: hennes mod, och att hon vågade välja det som var viktigt och att strunta i vad människor tyckte.

 

Text och foto: Inger Göransson