Maja, ett av mina barnbarn, går i åk 9. Som projektarbete har hon fått i uppdrag att tala om utvandringen från Sverige till Amerika. Utgångspunkt ska vara den egna släktens emigration. Hon ringde och bad om hjälp, “du har ju koll på det, farmor”. Och det har jag ju, ihärdig släktforskare som jag är.

Nu har jag gått igenom min släktforskning och friskat upp minnet. När jag följer upp mina släktingars emigration ser jag att tidpunkterna för dem, trots att de varierar, sammanfaller med tider av arbetslöshet och brist på bostäder i hemlandet. Och så var det ju i 1880-talets, 1920-talets och 1930-talets Sverige.

Jag har skrivit till Maja om Betty, född 1868 som “oäkta”, hon som från tre års ålder fick följa med sin mor i hennes olika pigjobb, säkert bo med henne i pigkamrarna och hjälpa till så gott hon kunde. Men när modern fick ytterligare ett barn och gifte sig, Betty var då nio år, fick hon inte flytta med till den nya familjen utan placerades på en fattiginrättning för minderåriga barn. Efter fem år, Betty var då femton, flyttade hon till sin mormor och några år senare klev hon på amerikabåten med Denver, Colorade som mål. Detta var 1887 och här upphör alla spår efter Betty. Varför fick hon inte flytta med till moderns nya familj? Ja, det vet man ju inte, bara att det i staden Lund, där de bodde, rådde både arbetslöshet och brist på bostäder.

På min fars sida emigrerade fem av min farfars syskon till Amerika på 1920-talet. I Amerika fick de jobb och familj, bara ett av syskonen flyttade tillbaka till Sverige efter kort tid.

Så var det Karl, som flyttade till Amerika på 1930-talet, och blev Charles. Han blev byggnadsarbetare i Chikago, gifte sig med blev änkling. Han kom tillbaka på 1950-talet med hemlängtan och skadad rygg, bosatte sig hos sin syster och levde undanskymt på landet.

Majas mamma jobbar på Arbetsförmedlingen. Jag är glad över att hon och hennes arbetskamrater finns där som en garant för att mina och andras släktingar inte måste flytta till USA för sin försörjning. Och allra gladast är jag för att ingen nånsin skulle drömma om att lösa barns försörjning med en plats på en institution.