”Om man står vid en busshållplats och talar med någon så tar det högst 20 minuter innan man hittar en gemensam bekant” sade en person för länge sedan. Landet vi lever i är litet och det finns säkert ett korn av sanning i detta.

Och släktforskar man eller bloggar man så finns chans att man hittar en släkting – eller en hel släktgren. Det är mycket trevligt. De tre senaste somrarna har jag hittat – eller blivit hittad – av dittills okända släktingar.

För tre år sedan blev jag kontaktad av en släktforskande nästkusin på min mormors sida. Under sin semester kom hon på besök till sommarön och jag fick möjlighet att bli bekant med henne men också att visa henne runt på ön, där hennes farfars mor var född. Tillsammans besökte vi våra gemensamma släktingar på ön och gjorde en utflykt till gården på fastlandet, där hennes farfars far tjänat som dräng.

Förra sommaren besökte maken och jag den lilla byn Vråka, en förtjusande by bara en halvtimmes bilfärd från vår ö. Om Vråka visste jag att min absoluta favorit-ana, Lotta född 1809, hade bott där med sin man och dotter. Från min släktforskning visste jag också att maken hade omkommit i en ridolycka efter bara något års äktenskap. Vid besöket i Vråka vandrade vi längs den gamla kyrkvägen och plötsligt stod där en skylt som berättade att det var just på den vägen som mannen fallit av sin häst. Jag ville skriva ett blogginlägg om besöket i Vråka och googlade för mer information om byn (det är ju så man skaffar sig kunskap och information i dessa dagar). På nätet hittade jag snabbt en släktforskare i Vråka med samma efternamn som den man som dött så olyckligt 175 år tidigare. Via mail kontaktade jag hans namne och det visade sig att min ö också var hans mormors. Så han kom på besök och vi fick möjlighet att reda ut släktkonstellationerna och jag fick visa hans mormors gamla skola.

En sorglig händelse inträffade här i Kvarnbacken den 10:e december 1833. Carl Andersson Trosell, 27 år, från Ryttargården, föll av         sin häst när han var på hemväg från ett bröllop och bröt nacken. Han avled ett dygn senare av sin skada. Carl var gift och hade en dotter.

(Notering på skylt vid den gamla kyrkvägen Vråka-Västra Ed.)

Och nu – för bara några veckor sedan – har jag hittat en hel släktgren och fått en ny brylling, ja, eller blivit hittad. Det kommer sig av ett blogginlägg, som jag skrev för några år sedan om min morfars kusin – en berömd brottare, OS-medaljör 1912. Min syster och jag minns från vår barndom ett foto, där han står med bröstkorgen fylld av medaljer. Vart tog den bilden vägen? Och vad hände med brottaren? Nu kom en kommentar till blogginlägget: ”vi har en låda med bilder av brottaren, min farfars far”. Och nu har vi haft mail- och telefonkontakt och utväxlat bilder och det känns väldigt viktigt och roligt.

Man kan också få nya släktingar när man köper ett hus på en ö – om ön råkar vara den plats på jorden där ens mormors mor föddes för 155 år sedan. Det hände mig och det är jag väldigt glad över.