Om en stund ska jag kliva på tåget som, efter flera byten, för mig till Karlskrona. Att resa med tåg tillhör livets glädjeämnen för mig. Det började i tidig barndom med spännande och roliga resor till mormor i Lund. Åtta timmar tog resan från Stockholm och till mormor. En timme före avresan från Stockholm skulle man vara på Centralen, annars blev mamma så nervös – det KUNDE faktiskt hända något som fördröjde. Så satt man där på tåget, läste sin bok och njöt av folklivet. Smörgåsar hade man med sig. Det var inte att tänka på att hörsamma den man i vit serveringsjacka som gick genom vagnarna med en gonggong och ropade “fösssta middagen serverad” och sedan “andra middagen serverad”. Så småningom kom vi till Lund och där stod mormor på stationen och väntade. Så var det droska hem till henne och vi var ju så många att extrasätena i bilen måste fällas ut.

När jag var nio år fick jag resa ensam till Skåne för en hel sommar hos mormor i hennes sommarviste. Förmaningarna var oändliga. Jag fick inte stå nära ytterdörrarna på väg till toaletten, det KUNDE komma någon och öppna dem och knuffa ut mig, det hade faktiskt hänt. En tidning fick jag och en hel burk med karameller. Allt gick emellertid bra och i Hässleholm mötte mormor. Så bytte vi till ett pyttelitet tåg som tog oss till Tjörnarp. Och sedan låg hela sommaren framför mig hos mormor och med snälla tanter, unga släktingar och alldeles fullt med söta kattungar.

Säkert var det alltså de goda minnena från barndomens tågresor som gjorde att jag hade drömmen, och förverkligade den, att resa med den transsibiriska järnvägen. Också den tågresan var alltigenom glad och väldigt njutbar.