Idag passerade jag Stortorget i vår stad. Där finns ett mindre partytält med en s k gatupratare. Gatuprataren har ett budskap från Region Örebro län (f d landstinget”) med texten: Visst kan du sluta röka!. En minisekund tänkte jag gå fram och säga ”nej, det kan jag inte, jag har ju aldrig börjat!”. Men jag gick vidare, nu inom mig fnissande i tanken på min rökarkarriär – den med förhinder. Och jag tänkte på att den ju nästan är värd ett kåseri.

Så här var det: Väninnan M och jag, båda 14 år då det begav sig, hade fått lov av föräldrarna att tillbringa höstlovet i den lilla staden Mariefred tillsammans med min äldre syster och hennes väninna. Familjen hade en övernattningslägenhet där eftersom pappa jobbade halvtid i staden.

IG BoyIG RitzM och jag hade bestämt oss för att göra förbjudna saker när inte föräldrarnas kunde övervaka oss. Vi skulle 1) röka och 2) gå på barnförbjuden film. Vi började med rökningen. Vi gick till den lilla tobaksaffären och köpte två lösa Boy och en tändsticksask. Så gick vi genom staden, ut på andra sidan till den medeltida Kärnbo kyrkoruin. Bakom en mur tände vi våra cigaretter, drog ett par bloss, såg på varandra fyllda av besvikelse och släckte dem igen. Hur kunde detta vara eftersträvansvärt?

Ett försök till gjorde jag några år senare. Då var jag 20. Jag jobbade på Tobaksmonopolet i några månader. Stod vid en cigarettmaskin dag ut och dag in. Där hette cigaretterna Ritz.

Alla mina arbetskamrater hade en plåtask i fickan på sin arbetsrock. Det ansågs ok att från det löpande bandet fylla asken med cigaretter och röka på rasterna – men strängt förbjudet att ta med cigaretter ut från fabriken. Där gällde kroppsvisitation och sparken om någon ertappades.

Nåväl, nog skulle väl också jag kunna lära mig röka, tänkte jag. Det var ju också gratis, bevars. Jag försökte och försökte men tyckte att det var varken gott eller roligt. Så gick det med min rökarkarriär: den  slutade redan innan den börjat.

Hur gick det med den barnförbjudna filmen, kanske någon undrar. Jo, på Mariefreds enda biograf gick den här kvällen Det sjunde inseglet, barnförbjuden. Vi ställde oss i biljettkön och när vi kom fram frågade biljettförsäljerskan vänligt ”Är ni femton år?”. ”Nej”, svarade vi. ”Då får ni inte se den här filmen”, sade biljettförsäljerskan – och så gick vi hem.