I DN igår stod att läsa en artikel som upprört många. Tre forskare redovisar en studie från Karolinska Institutet. I korthet är studiens erfarenhet att “drygt hälften av dem som är 77 år eller äldre saknar förmåga att själva välja utförare inom sjukvård och äldreomsorg”.

Jag anser att de tre forskarna gjort det alldeles för lätt för sig när de utgår från personer som är 77 år. Vi i fjärde åldern vet, och det borde väl forskarna också göra, att omdömet, minnet och förmågan är gott för de allra flesta mycket långt upp i åldrarna. Lite arg känner jag mig när jag läser vidare i artikeln och ser att forskarna anser att “endast var tionde i befolkningen som är 77 år och äldre motsvarar något så när bilden av idealkonsumenten, det vill säga de hade adekvat förmåga att hämta in och tolka information, såg och hörde bra, kunde ta sig fram utomhus och led inte av psykisk ohälsa.” De flesta 77-åringar och flera år äldre har, det är jag övertygad om, flera år kvar som “idealkonsument” – men behöver kanske både glasögon, hörapparat och rollator…

Men egentligen handlar artikeln om att göra rationella val av äldreomsorg, från hemtjänst till vård- och omsorgsboende. Här är jag delvis tveksam både  till forskarnas slutsatser och till vitsen med det fria valet. Då det gäller städning och annan service är det säkert OK att själv kunna välja utförare – fungerar det inte så väljer man någon annan och hoppas på bättre. Men hemsjukvård och omvårdnad och, framför allt vård- och omsorgsboende är dåligt lämpade för fritt val. Vid omvårdnad kan man inte riskera ett glapp mellan olika vårdgivare. Då man behöver vård- och omsorgsboende är alltid vårdbehovet så stort att den fördröjning som ett val skulle innebära blir omöjlig.

Jag har ytterligare  kritik gentemot de tre forskarna. De har alldeles glömt att äldre, och andra, som inte själva kan göra sina val, oftast har en god man med uppgift att fungera som ett ombud bland annat då det gäller att göra den gamles val av vård och omsorg.