Jag har ett politiskt uppdrag. Jag är ordförande i kommunens Överförmyndarnämnden. Det innebär att politiskt leda den allra minsta nämnden i kommunen. Den allra minsta men den som har en av de viktigaste uppgifterna: att vara en garant för ett fungerande stöd till dem, som själva inte kan ta ansvar för sin ekonomi eller bevaka sin rätt i samhället. Av Tingsrätten har de beviljats en god man eller förvaltare. Överförmyndarens uppgift är att kontrollera att de utför sitt uppdrag för sina huvudmäns bästa. Nämndens uppgift är också att ge stöd, utbildning och, inte minstà arvode till de gode männen och förvaltarna. De är alla lekmän ochuppdraget är alltså individuellt även om de får ett årligt arvode.

Mitt uppdrag i Överförmyndarnämnden är intressant. Det avspeglar samhällets förändringar genom problematiken hos de personer som får särskilt en förvaltare. Mer och mer gäller det stöd till personer med psykisk störning parad med missbruk – personer som tidigare fanns i den slutna vården men som nu ska klara sig ute i samhället. Sådant uppdrag svårfattlig svårt för enlekmannen  att klara på egen hand och här har de anställda en viktig uppgift att fylla.

På senare tid har en ny lag tillkommit. Den ger kommunerna skyldighet att omgående efter ankomsten utse en god man till ensamkommande flyktingbarn. Att få lotsa en ung människa in i det svenska samhället är en omtyckt uppgift och det är lätt att engagera vanlig människor i den, eller “en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig” person, som det heter i lagen.

Varje kommun har en överförmyndare eller en Överförmyndarnämnden. Också vi behöver stöd och utveckling. Det får vi genom en årlig konferens. I morgon börjar årets konferens. Den genomförs i Uddevalla och programmet för de tre dagarna är späckat. Jag packar min väska och reser dit med stor förväntan.