Att ta bussen till Stockholm ger en efterlängtad samvaro med barndomsvännen. Men eftersom vi noga planerar vår samvaro blir det också en eller flera kulturupplevelser när vi ses. Planering och framförhållning krävs om man vill gå på någon av huvudstadens teatrar.

Senast började vi vår samvaro på Klarateaterns soppteater.

Foto: kulturhusetsoppteatern.se

När vi just ätit vår välsmakande tomatsoppa började föreställningen på den lilla scenen alldeles framför vårt bord. Föreställningen, Jag ska bli nummer ett, handlar om konstnärerna Sigrid Hjertén och Isaac Grunewald, om deras passion ”för konsten, livet och kärleken”. Vi kände ju redan till hur det gick för de båda konstnärerna men reagerade ändå på att Albert Engström, av alla, var den mest rabiata i sin förföljelse av juden Isaac G.

 

När teaterföreställningen var slut var det ju en stor del av dagen kvar och vi begav oss till vårt gemensamma favoritställe: Fotografiska i Stadsgårdshamnen. Att ta sig dit var ett äventyr i sig: Slussen byggs ju om och överallt hindrades vår framfart av höga plank och pilar, som visade oss till tillfälliga passager, ramper och trappor.

Väl framme på Fotografiska betalade vi vår pensionärsentré och tog under ett par timmar del av utställningen Being There, fotografen Paul Hansens bilder från krig, kriser och naturkatastrofer i Kambodja, Syrien, Iran och på andra platser runt om i världen. Många av bilderna var svåra att uthärda och min tanke gick till fotografen som sett allt det han dokumenterat och mer därtill.

I Paul Hansens presentation av sig själv och sin utställning skriver han bland annat:

”För mig handlar bilder – när man fotograferar likaväl som när man betraktar dem – om att se. Att stanna upp ett litet slag, att tillåta ögonblicket framför dig att bli en del av ditt här och nu.”

Kanske är det just det professionella i hans fotografering som gör att han uthärdar det han ser. Han skriver: ”Om man en dag lyckas vara på rätt plats, välja rätt objektiv, rikta den åt rätt håll i rätt tid och trycka av när det händer (vad nu ”det” är) och skickat iväg bilderna till redaktionen är det omedelbart dags att börja arbeta mot nästa publicering.”

För oss, som enbart är betraktare av Paul Hansens bilder, blir det då och då genom utställningen nästan övermäktigt att i sal efter sal möta bilder av människor i sorg och vanmakt, ibland offer för naturkatastrofer, ibland barn som lämnats ensamma sedan deras familj utplånats. Vid varje bild finns en liten skylt som sakligt berättar var, vid vilken händelse och vilken tid den tagits.

Paul Hansen skriver själv om sitt arbete och om utställningen:

”Journalister bidrar varje dag till nyhetsflodens brusande flöde och reportaget som man kanske riskerar livet för att genomföra… Att ges möjligheten att vaska fram några av de senaste årens berättelser och sammanställa dem på det här viset känns därför som en stor ynnest.”

Och för oss, som enbart är betraktare, är det en stor ynnest att få ta del av Paul Hansens bilder, att låta dem bli en del av vårt ”här och nu”. Utan hans och andra tappra fotografers arbete skulle vi ju leva i okunskap om vad som händer i andra delar av världen.