Här, där jag sitter med mitt gipsade ben på två kuddar, har jag tid att läsa. En väninna rekommenderade en för mig alldeles ny författare, Erik Eriksson. Raskt kopplade jag upp mig till det lokala biblioteket,laddade jag ner en bok av honom till min iPad, sträckläste den och laddade ner nästa.

Den första boken heter Det brinnande havet. Den handlar om människor i Grisslehamn i Roslagen. Tiden är åren för det finska kriget 1808-1809, det krig som slutade med att Sverige förlorade Finland till Ryssland. Huvudpersonen, Johanna, är en varm och tänkande ung kvinna. I romanens form får vi uppleva krigets fasor på Åland under den kalla vintern 1809. Från Grisslehamn får vi också ta del av teknikens utveckling då det gäller postgången och det optiska telegrafsystemet. På en bergknalle har en  mast byggts upp. På den sitter 10 järnplåtar som kan ställas i olika lägen. På andra sidan Ålands hav kan man genom en kikare se plåtarnas läge och därmed tyda budskapet som sänds. Boken är också en kärlekssaga, en släktkrönika och blir naturligtvis också en tidsskildring.

Den andra boken heter Den blå stranden. Året är 1854 och Krimkriget har just startat. Striderna mellan Ryssland och England i det tidigare svenska Finland skildras. Krigföringen är nu en annan. Krigsfartyg med ångmaskiner och skovelhjul, bestyckade med kanoner och granatkastare skjuter mot fästningar och stränder. Johanna är nu  farmor, en klok och god människa, en klippa för sin sondotter Kristina. Också i den här boken blommar kärleken, den stora och den enda.

Om författaren läser jag att han är född 1937 och bosatt i Grisslehamn. Han har ett förflutet som journalist och har skrivit ett 30-tal böcker. Hans stil är ledig och flytande – som gjord för en person med benet i gips och tid för läsning.