Nyligen läste jag två böcker som båda grep mig djupt: Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz och Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar. Temat är detsamma i båda böckerna. Göran Rosenbergs bok handlar om hans far Josef, en ung polsk jude, som kom med flyktingströmmen först till Alingsås och sedan till Södertälje med drömmen om ett nytt liv. Elisabeth Åsbrinks bok handlar om Otto, en pojke i Wien, vars liv vänds den dag en förbipasserande väser ”judejävel” till honom. Deras öden innan de kommer till Sverige är väldigt olika.

Josef förs från ett polskt getto först till Auschwitz och sedan till ett slavläger och kommer efter förfärliga umbäranden till Sverige efter krigsslutet. Otto blir, som genom ett under, ett av 100 barn och ungdomar som 1938, kort tid efter nazisternas ockupation av Österrike, får Socialstyrelsens tillstånd att komma till Sverige. Tillståndet gäller för en tid om sex månader, därefter förutsätts deras föräldrar ha fått klartecken för egen emigration till något land – dock inte Sverige. Av denna vidare emigration blev det ju dock ingenting, det vet vi som kan blicka i historiens backspegel.

En stor skillnad mellan de båda böckerna är skildringen av deras inställning till livet i Sverige: Josef fick jobb på Scania Vabis och arbetade hårt för att bli ett med Sverige. Otto kom till ett barnhem i Skåne, fick uppleva hur fosterfamiljer kom och hämtade först småbarnen, sedan flickorna och till sist de blonda pojkarna. Själv blev han över, längtade hem och hade under hela sin uppväxt svårt att acceptera sin tillvaro i Sverige.

På den judiska kyrkogården i Budapest: ett träd med löv av silver. På varje löv namnet på en person som dog i koncentrationsläger,Både Josef och Otto såg enbart framåt, aldrig tillbaka. Josef ”ville inte komma ihåg det han inte kunde glömma” skriver Göran Rosenberg. Och hur Josef än försökte kom de tidiga upplevelserna i fatt honom, sömnlöshet och psykiska svårigheter gjorde livet alltför svårt och till slut orkade han inte leva vidare.

Otto kom så småningom som dräng till gården Elmtaryd hos Ingvar Kamprads föräldrar, blev vän med Ingvar Kamprad och var med och arbetade upp det tidiga IKEA. Han gifte sig och fick tre barn, arbetade en tid som journalist men drev så småningom egna företag. Han dog 1955. Sent i livet fick Otto frågan om det hade varit lättare för honom om han haft ett syskon med sig till Sverige. Hans svar var att han var glad att han var enda barnet, han önskade ingen ett öde som hans.

Båda författarna har gjort en enastående research. Litteraturlistorna är långa, djupdykningen i polska och österrikiska arkiv imponerande. Ottos föräldrar skrev ett brev varje dag till sin son, 500 brev finns nu bland källmaterialet. Flyktingpolitiken från andra världskrigets tid redovisas med hänvisning till bok efter bok – att läsa om det är inget man gläds åt. Redovisade tidningsartiklar visar att situationen för judar i Polen och Österrike var känd i Sverige.

Jag läste dessa båda böcker tätt efter varandra och med en tyngd i hjärtat. En kvarstående fråga, precis som vid besök för länge sen i ett koncentrationsläger och vid läsning av andra böcker från andra världskriget, är förstås: Hur kunde något så fasansfullt som utrotningen av judar ske och så organiserat och utstuderat systematiskt?

Jag ställer mig en annan fråga: OM det vid den här tiden funnits bloggar och Facebook – skulle inlägg där då ha kunnat påverka det som skedde?

____________

Bilderna från judiska kyrkogården i Budapest: ett träd med löv av silver. På varje löv inristat namnet på en person som dog i koncentrationsläger. Den andra bilden: I avsaknad av gravar finns fack, ett för varje person. Där kan man, enligt judisk sed, lägga en sten