“Köp inga böcker” sade jag strängt till mig själv när tiden för bokrean nalkades. Kanske kastade jag en blick på läshögen invid sängen och tittade snabbt bort igen. Högen ÄR verkligen en hög, det är ju fortfarande ganska nära jul och så. Och jag har ju dessutom nyligen fyllt år.

Så gick jag förbi Akademibokhandeln och där låg ju katalogerna. “Kan vara intressant att se vad de rear”, tänkte jag. Och katalogen var verkligen ovanligt intressant!

På reans andra dag gick vi dit, maken och jag. Ett eldorado för läsintresserade. “Det är ju snart sommar, då behövs många böcker i gröngräset och på kobbar och skär”, sade vi till varandra och till vår bokälskande vän, som vi mötte bland bland bokhögarna, han som en gång introducerade författaren Arto Paasilinna i mitt liv.

Fynden på årets bokrea

Ut från bokhandeln bar vi sedan sex böcker – det bara blev så. Det är en Paasilinnabok: Hett blod, kalla nerver. Jag hoppas att den är lika rolig att läsa som hans första för mig: Kollektivt självmord. En annan författare att läsa enbart som förströelse är Alexander McCall Smith – särskilt när han skriver de vänliga böckerna om Damernas detektivbyrå. Nu köpte jag Lördagens stora bröllopsfest.

Och så spänning, förstås. Jag har just läst Håkan Nessers senaste bok, Levande och döda i Vinsford. Jag tyckte mycket om den. Har också genom tiderna läst hans böcker om polismannen Gunnar Barbarotti. Nu köpte jag Styckerskan från Lilla Burma, enligt baksidestexten den femte och sista boken om Barbarotti – en kriminalroman.

Så köpte jag två böcker om en bokhandel: Laurence Cossés Drömbokhandeln och Carlos Ruiz Zafóns Himlens fånge. Om den första läser jag att den skildrar en bokhandel som startar för att förverkliga innehavarnas litterära drömmar med succé i början men “det blir alltmer tydligt att Ivans och Francescas drömmar kommer att bemötas med småaktighet, avundsjuka och våld”. Hu då!

Carlos Ruiz Zafón har tidigare skrivit Vindens skugga. Den har jag inte läst men hoppas att det inte är ett hinder från att njuta av den nyinköpta boken. Här “återvänder vi till De bortglömda böckernas gravkammare och bokhandeln Sempere & Söner, i Carlos Ruiz Zafóns säregna och mörka Barcelona”. Här kanske inte så mycket om bokhandeln, där en främling kommer in, vill köpa en värdefull bok men skriver i stället en mystisk dedikation i boken. “Detta blir upptakten till en berättelse om fångenskap, svek och en hemlighet som legat begravd i mer än två decennier”.

Den sista boken är tjock, över 600 sidor. Det är Jean-Michel Guenassias bok De obotliga optimisternas klubb. Klubben består av “en brokig skara östeuropéer i Paris som fördriver tiden med att spela schack”. Tiden är 1959, kalla krigets dagar. Norstedts, som har gett ut boken, anser att “de obotliga optimisternas historia är fantastisk och jag ser verkligen fram emot att läsa den.

Så fort det blir lite varmare ska jag vårrusta den inglasade balkongen. Sedan ska jag slå mig ner och njuta av alla mina reaböcker.