Alldeles nyligen har jag läst en av Per Anders Fogelströms tidiga böcker, Café Utposten. Boken utgavs 1970 och har alltså ganska många år på nacken..

Café Utposten av P A Fogelström

Café Utposten av P A Fogelström

Bokens handling utspelar sig 1908, kort före storstrejken 1909. Den skildrar en grupp ungsocialister samlade i en klubb någonstans i Sverige. Klubben träffas på uteserveringen Café Utposten på ett berg. På berget bor mycket fattiga människor i kåkar och ruckel.

I bokens början är det 1960-tal. Två äldre män, Ruben och Axel, träffas på caféet för första gången sedan 1908. Berget är nu en park och ett kulturreservat, där konstnärer och andra kulturpersonligheter bor. Med kännedom om Per Anders Fogelströms återkommande beskrivning av Södermalm i Stockholm känner jag mig säker på att berget är det som förr kallades Vita bergen, så småningom Vitabergsparken vid Sofia kyrka.

1908 var det strejk i den närbelägna fabriken. Fabrikören ville sänka arbetarnas löner. De strejkande svalt men hoppades att fabrikören skulle krypa till korset och starta sin verksamhet igen. Det gjorde han, men med strejkbrytare från England.  Känslan av hopplöshet hos arbetarna ökade,

I klubben fanns folk med olika inriktning politiskt, ungsocialisterna och ungdemokraterna. Ungdemokraterna hoppades på bättre förhållanden med demokratiska medel. Ungsocialisterna trodde på revolutionära lösningar för ett bättre samhälle.

Axel, som var den revolutionäre i klubben, beslöt att han och två kamrater skulle skrämma bort strejkbrytarna genom att lägga en sprängladdning på fabriksområdet. De stal dynamit i ett förråd och apterade en bomb. En av kamraterna simmade till fabriksområdet, sjövägen var den enda framkomliga. Effekten av sprängladdningen blev större än väntat, en av de egna dog och likaså en av strejkbrytarna.

Stor polisutredning, åtal, dödsdomar för två av dem överklagades i två instanser och ändrades så småningom till livstids fängelse.

Så här långt kommen i boken tycker jag mig se paralleller med Amaltheadådet 1908, bombattentatet mot logementfartyget Amalthea, som hyste engelska strejkbrytare under hamnarbetarstrejken i Malmö. Jag googlar och får min aning bekräftad. Tre arbetslösa ungsocialister utförde attentatet. Man ville skrämma, inte döda. Anton Nilsson rodde ut till båten, apterade en sprängladdning, en strejkbrytare dödades. De tre arresterades och dömdes till döden.

Fritagningsförsök och upplopp till förmån för de dömda genomfördes både i Amaltheafallet och i bokens attentat. Både i bokens fall och i Amaltheafallet benådade 1917 den nya socialdemokratiska/liberala regeringen dem som dömts, i båda fallet med hänvisning till oroligheter i samband med av revolutionen i Ryssland.

Amaltheafallet har ansetts vara betydelsefull i den svenska arbetarrörelsens historia. I bokens fiktiva attentat drar man inte sådana slutsatser. Av de två, som nu träffas på berget är Axel, den revolutionäre som tillbringat tio år i fängelse, uppgiven. Han säger: ” Jag vet ju knappast ens om det vi gjorde betydde någonting. — Precis som ingenting har hänt. Som om vi offrat allt förgäves.”

Men Ruben, som lämnat hemstaden, flyttat till Stockholm, arbetat fram till pensionen, är hoppfull. ”Mycket av det som har gjorts blev väl ganska bra. Mycket som vi en gång tyckte var drömmar och utopier blev ju verklighet. — Det är ändå tillräckligt för att vi ska våga hoppas. Det måste finnas en värld som våra barnbarn kan leva i.”

Och så slutar Per Anders Fogelströms bok med en positiv syn på samhällets utveckling.