Min goda vän A älskar det som är vackert. Ja, hon gör det allra mest av dem jag känner. Att komma till hennes hem är från början till slut en upplevelse. Igår var jag där på middag i vårt nätverk sedan många år. Från början var vi sju personer med gemensamt, särskilt intressant politiskt uppdrag. Uppdraget är sedan länge över men det svetsade oss samman till gemensamma middagar några gånger om året.

Önskekoppen från Harrods i London

Kaffet efter maten serverades i engelska koppar. De beundrades av oss alla. A berättade om hur de hamnat på hennes bord, en historia om hur man förverkligar en dröm. På 1970-talet, för ganska länge sedan alltså, kunde man följa en engelsk TV-serie, nu bortglömd. Men den handlade om en “finare” familj med en dominant mor, som varje söndag samlade sina vuxna söner till afternoon tea. Detta the serverades i rosenprydda koppar. “Dem vill jag ha”, tänkte A. Hon for till London, sökte upp Harrods porslinsavdelning – och minsann, där fanns de. De var dyra! Sex koppar med fat och assietter inrymdes i reskassan – och fler rymdes kanske inte i bagaget, det gällde ju att få dem helskinnade hem till Sverige. Nästa år for A tillbaka till London och Harrods porslinsavdelning – och återvände hem med ytterligare sex koppar med fat och assietter samt en sockerskål. Och här är de nu, alla tolv, goda att dricka ur och ett kärt minne för A.