”Denna dagen, ett lif” står det ovanför en av dörrarna på Ellen Keys fantastiska bostad Strand. Och ”Denna dagen, ett liv”, men alltså i modern stavning, är titeln på den nyutkomna biografin över Astrid Lindgren, skriven av Jens Andersson. Astrid Lindgren besökte Strand 1924, hon var då 17 år, och tog till sitt hjärta budskapet över den östra ingången på Strand.

 

Omslaget till boken Denna dagen, ett liv

Omslaget till boken Denna dagen, ett liv

Över den västra ingången på Strand står det ”Minns att leva” (”Memento vivere”). De båda uttrycken har väl samma innebörd. Åtminstone ansåg Astrid Lindgren det när hon lät farbror Melker i filmen Saltkråkan förklara för sina barn vad det betydde: ”Att man ska leva just den här dan som om man bara hade den. Att man ska ta vara på vartenda ögonblick och känna att man verkligen lever.”

Jag har just läst Denna dagen, ett liv. Den är intressant men lång, 400 sidor. Jag har genom åren läst alla Astrid Lindgrens böcker och sagor, åtminstone från och med den första Pippiboken. De senare böckerna har jag högläst för barnen när de var små, och barnbarnen. Alla filmerna har jag sett, både de på TV och de på bio.

Jag har tagit till mig budskapet i Astrid Lindgrens författarskap men jag inser nu att jag aldrig har funderat över hur hennes eget liv gestaltat sig. När jag nu läser boken känner jag sorg med henne över att hon fick lämna bort sitt första barn, gläds med henne över samvaron med den stora familjen på sommarön Furusund, förvånas över att hon hade så stort inflytande över barnbokslitteraturen över huvud taget och beundrar henne för hennes politiska insatser utan att rädsla för överhete

Boken borde vara ett måste för alla som tagit del av Astrid Lindgrens författarskap. Och vilka har inte det?