Se bilden här av en kopojke och en kalv, täljda i alträ för mer än hundra år sedan. Konstnären – och det är verkligen en stor konstnär som snidat dessa “gubbar” – heter Axel Robert Petersson men är mer känd som Döderhultarn.

Sedan min tid som oskarshamnare är jag en stor beundrare av Döderhultarns konst. Många gånger har jag besökt museet där Oskarshamns kommun har samlat sin del av hans konst. Jag har läst alla böcker om Döderhultarn och blir glad varje gång jag ser någon av hans figurer.

Döderhultarn föddes 1868 i Döderhults socken i Kalmar län. Hans far var lantbrukare men också nämndeman och kommunalnämndsordförande. Fadern ägde två gårdar vid den vackra sjön Eckern. Han dog tidigt och modern stod ensam med sju barn. Hon hoppades länge att sonen Axel skulle ta över gårdarna men icke. Ur lantbrukarsynpunkt var han ett problembarn – medan alla slet med höbärgning och andra sysslor tillbringade han sina dagar i syrénbersån ivrigt täljandes sina “gubbar”. Allteftersom de blev klara kastade han dem bakom sig och därmed blev han till viss nytta – modern hämtade in gubbarna och använde dem som tändved i kaminen.

Så småningom flyttade Axel in till stan – Oskarshamn – och fortsatte sitt snidande. Modern hjälpte honom ekonomiskt så mycket hon kunde och i övrigt bytte han en “gubbe” mot ett mål mat eller sålde dem för 25 öre styck – därför kallades han också Tolvskillingen. En person, möbelhandlare Karlsson, såg tidigt hans storhet och blev en informell mecenat för Döderhultarn. Han köpte ett stort antal av Döderhultarns figurer och de är denna samling som så småningom kunde köpas av Oskarshamns kommun och därmed nu visas för allmänheten.

Döderhultarn snidade människor och djur. Han gjorde grupper och enstaka figurer. Många av de människor han täljde föreställer kända oskarshamnare: prosten och klockaren, lärare och andra kända profiler. Men bland hans figurer finns också drängar och pigor – alla ömsint utformade som i den stora gruppen Beväringsmönstringen och som den unga kvinnan i gruppen Häradsrätten, där en barnafar avsvär sig sitt faderskap.

Döderhultarn var en stor djurvän. Hans kor och hästar är snidade med stor uttrycksfullhet och perfekta proportioner. Till hans allra mest kända hästar hör de så kallade Ottenbyarna. Det var hästar på remontdepån i Ottenby på Öland som missköttes. de var utsvultna och magra, någon skildrades som döende och någon som sörjande. Döderhultarns medkänsla med dessa hästar är uppenbar.

Så småningom blev Döderhultarn känd och erkänd. Han var då 40 år. Det som vände hans lycka var just en Ottenbyare som Hasse Z, redaktör för tidskriften Söndags-Nisse Strix, hade fått i present. Hasse Z skulle 1909 arrangera en karikatyrutställning i Stockholm och tyckte det var roligt med verk också av en okänd lantis. Och det var den okände bondskulptören från Döderhult som slog mest på utställningen!

Denna utställning blev alltså en vändpunkt för Döderhultarn. Han inbjöds att ställa ut sina verk i Paris, Köpenhamn, Rom, New York. Hans verk köptes och pengar kom in. Han bodde kvar i sin vindskammare på Repslagaregatan och levde till vardags samma enkla liv som tidigare. Men pengarna gick ändå åt lika fort som de kom in, inte minst till det nya stora intresset för flygturer.

I hela sitt liv var Döderhultarn ett original i sin hemstad och otaliga anekdoter berättas om honom. Men han var också, hela livet, en stor konstnär – även om det sent upptäcktes. Några år fick han i alla fall glädjas åt sina framgångar innan han dog 1925 inte mer än 57 år gammal. På kyrkogården i Döderhult kan man se hans grav prydd med en stenbumling från fädernegården vid sjön Eckern.