Nu har jag igen varit på Döderhultarmuseet i Oskarshamn. Det är nog nästan hundrade gången – nåja det kanske är en mild överdrift. När jag flyttade från Stockholm till Oskarshamn – det är nästan 45 år sedan – tog jag genast Döderhultarn och hans konst till mitt hjärta. Dessförinnan hade jag inte ens hört talas om denne säregna konstnär. Men efter att ha besökt den anspråkslösa utställningen i en privatbostad vid Stora torget blev jag fast,  läste i rask följd all litteratur om honom och hörde folk berätta. Så småningom – när jag i mitt arbete anordnade introduktionsträffar för nyanställda i kommunen – avslutade jag alltid med ett besök på Döderhultarmuseet. Därav mina många besök där.

Mjölkerska med ko

Axel Robert Petersson föddes 1868 i på en gård vid sjön Eckern i Döderhults socken utanför Oskarshamn. “Döderhultarn” blev han först sedan han – mest av en slump – blev upptäckt av en tillfällig besökare i staden och därefter fick några av sina “gubbar” med på en karikatyrutställning i Stockholm 1909. Dessförinnan kallades han mest “Tolvskillingen” eftersom 25 öre var hans vanligaste pris för en träskulptur – 25 öre eller ett mål mat.

Bland det som berättades om denne man, han som så småningom skulle bli först ett bygdeoriginal, sedan en erkänd konstnär, var att han skulpterade redan i sin barndom. Det började när han skulle hjälpa sin mor att baka och formade degen som skulpturer. Det fortsatte under uppväxten med att han vägrade hjälpa till med sysslorna på gården och i stället satt i syrenbersån och karvade gubbar av vedträn – som modern sedan hämtade in till tändved.

Som vuxen började Döderhultarn snida  i alträ och därmed fick han fram karaktären hos sina “gubbar” och sina djur. Det är detta som jag och andra beundrar mest: hur han med sina enkla verktyg får fram människors gestalter och ansiktsuttryck, kossors och kalvars sätt att vara och, kanske framför allt, de vanvårdade militärhästarna i Ottenby på Öland. Det var skulpturen av en sådan som blev hans genombrott.

Innan Döderhultarns konst blev känd ända uppe i Stockholm var det få som förstod att hans storhet som konstnär. Kanske var det enbart möbelhandlare Karlsson som insåg detta. Denne  man köpte en stor mängd av Döderhultarns verk och bevarade dem väl. Hans döttrar ärvde dem och visade dem för allmänheten. Det var där jag kom i kontakt med dem: på ett stort bord stod de tätt packade – men deras storhet gick inte att ta fel på. Så småningom byggde kommunen ett nytt bibliotek med en utställningshall för Döderhultarns konst och så köpte kommunen hela samlingen.

Och Döderhultarn själv levde i sin ateljé under samma enkla förhållanden både som fattig konstnär och som efterfrågad konstnär. Han dog också där, sittande i sin korgstol. Och då var han bara 57 år gammal.

Den obarmhärtige fosterfadern - en av Döderhultarns sista grupper. Och ett minne från hans skoltid.