Doktor Nilsson, den dr Nilsson som jag skrev om i gårdagens blogginlägg, skulle hedras med en staty på sin 80-årsdag. En insamling startades men pengarna räckte inte till mer än en byst. Den står i fönstersmygen Arkivcentrum, där man alltså kan möta en milt småleende doktor Nilsson.

Doktor Nilsson var kvinnoläkare, gynekolog. Han hade privatpraktik på Drottninggatan i många år. På 1930-talet, när preventivmedel och abort fortfarande var förbjudna, tog han i sin praktik emot unga flickor, som ”råkat i olycka”. Han smorde deras underliv med något som gjorde att deras menstruationer kom igång men var noga med att göra detta inom åtta veckor efter det att menstruationen uteblivit, ”innan dess har inte ett foster utvecklats”.  För detta tog han 25 kronor, vilket kanske inte var så litet på den tiden. Kvinnor, som kommit längre i sin graviditet, hänvisades till en känd abortör i Stockholm. För detta dömdes dr Nilsson 1936 till 1 360 dagsböter, han ansågs ha medverkar till fosterfördrivning på 34 kvinnor.

Dr Nilsson var också rasbiolog. Starkt berörd blir jag då jag inför hans nio punkter om vilka egenskaper som borde krävas för att folk skulle få bli föräldrar. Både moder och fader skulle ha 1) ett vackert ansikte, 2) en välvuxen kropp, 3) en god karaktär etc. Fadern skulle också ha en god utbildning och goda möjligheter att försörja sin familj. Inga funktionsnedsättningar skulle accepteras om man ville skaffa barn. Och så talade han om den nordiska rasen som till varje pris skulle bevaras. Han var inte ensam om dessa rasbiologiska funderingar vid den här tiden men för mig innebär det inget försonande, inte heller om man skulle kunna härleda hans uppfattning till alla de olyckliga gravida flickor och kvinnor han mötte i sin läkarpraktik.

Och hur gick det med bysten till 80-årsdagen. Tyvärr fick dr Nilsson inte njuta av den eftersom han avled kort före den stora dagen.