Häromdagen hade jag möjlighet att lyssna på fyra författare när de berättade om sina senaste böcker och om sina liv. Det var bokens dag i Örebro – ett årligt arrangemang som brukar locka en ganska så stor publik. Så ock denna gång. Publiken bestod till stor del av kvinnor och jag hörde någon fälla kommentaren “läser inte män”.

Av de fyra författarna fäste jag mig särskilt vid Margareta Strömstedt. Hon år 82 år och har just kommit ut med boken Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte. Orden är ursprungligen Aksel Sandemoses och den han sade dem till var just Margareta Strömstedt – vid en middag veckan innan han dog.

Jag såg till att läsa Margareta Strömstedt bok innan  jag gick till bokens dag och mötet med författaren.

Den nya boken måste man nog kalla en minnenas bok. Den består av ett antal fristående kapitel. I vissa av dem berättar Margareta Strömstedt om spännande personer som hon mött, bland annat Astrid Lindgren, Sara Lidman, Ingmar Bergman och alltså Aksel Sandemose. Andra kapitel handlar om författarens barndom i en frikyrklig pastorsfamilj i Småland och hennes känsla av ensamhet som ung hemmafru i en stockholmsförort på 1960-talet.

Samtalsledare den här kvällen var journalisten Martin Dyfverman. Han uppehöll sig allra mest vid ett kapital i boken som detaljrikt skildrade ett sexuellt övergrepp som Margaretha Strömstedt utsattes för under sin tonårstid i en tågkupé. Han undrade hur hon till sist bestämt sig för att berätta om detta, det låg ju så långt tillbaka och var ju så känsligt – och till och med belagt med skam. Eftertänksamt svarade Margareta Strömstedt ungefär så här: “Ju äldre jag blir, desto viktigare är det att berätta.” Med en gest ut mot publiken fortsatte hon “alla här är med om saker som ligger i utkanten av vad man talar om, alla människor har gränser för vad man vågar berätta. Om man skriver sitter man ensam i ett rum, kommer nära det man inte vågar säga. Men så fort man börjar formulera så viker onda andar bort. Genom att skriva återerövrar man sin självkänsla.”

Och så tillade hon några ord, som jag vill bära med mig: “Det är en befrielse att vara så gammal som jag är nu. Jag bryr mig inte om vad folk tycker. Jag är bara glad över att leva”.