En knapp halvtimmes vacker promenad från vårt hus och vi kommer till Strömsudden. Jag vet att det finns strömsuddar på varenda större ö men den här är en strömsudde med stort S. Hit har vi då och då vandrat under alla år på sommarön. Här har barnbarnen och så småningom den snälla hunden badat. Hit kan man bära sitt eftermiddagskaffe och här går det som allra bäst att njuta av utsikten över vår närmaste fjärd och öarna på den.

Strömsudden ligger på den bofaste grannens ägor. Igår sade jag till honom att jag, när jag blir gammal, vill bygga en liten stuga där. Detta inspirerade honom att i sitt minne gräva fram Strömsuddens historia. Här fanns en gång en backstuga, byggd i tidigt 1800-tal men fortfarande bebodd in på 1900-talet. Han nämnde namn och släktskapsförhållanden som bara en skärgårdsbo kan göra.

Det är lätt att konstatera att inga spår finns av stugan. En mossig apel och resterna av en stenmur är det som ändå visar att udden varit bebodd.

Som den ivriga släktforskare jag är störtade jag till min dator och mitt ArkivDigital. Så nu vet jag mer om de människor som bodde i backstugan: från början en backstugusittare och en fattig änka med sina barn, därefter en skomakare med familj och till sist en fiskare med familj. Och då fiskaren bodde där – och då är vi framme vid de första åren på 1900-talet – hade någon åker eller äng tillkommit.

Skomakaren är den som engagerar mig mest. Med hustru och tre barn bodde han i stugan i mitten av 1800-talet. Hur levde de? Var hittade skomakaren sina kunder? Med lite sorg noterar jag att det yngsta barnet, Vilhelmina, dog vid tre års ålder i mässling. I dödsboken har prästen noterat att hon varit sjuk endast i sex dagar.

Nu ska jag sortera all min nya kunskap om Strömsudden på Stora Askö. Och så ska jag fortsätta att njuta av udden och havet utanför. Och med mig den övriga familjen, inte minst den glada hunden.