“Du skulle kanske skaffa dig en hund” var mitt välmenta råd när maken påpekade att mina externa åtaganden, trots att vi var pensionärer, var väl många. Därmed såddes ett frö som så småningom resulterade i Zorro. Mina begrepp om att ha en hund var ganska dimmiga och jag blev ganska förvånad när jag upptäckte att vi hade blivit en flock bestående av två människor och en hund. Så småningom bestämde sig hunden för att han är husses hund – även om också en matte är bra att ha och även om det bästa ändå är när hela flocken uppträder tillsammans.

I Dagens Nyheter idag läser jag en artikel med rubriken Fyrfota vänner bra för hälsan. Inget nytt i artikeln för en hundägare. Vi vet redan att hunden gör oss glada, att humöret alltid blir på topp när vi kommer hem och möts av en hund som ser ut att vilja ropa “äntligen”. Vi vet redan att det är roligt och nyttigt, inte minst för oss äldre, med alla dessa promenader och strövtåg och att vi har fått ett mycket större socialt umgänge genom hunden.

Att se Zorro med sin husse och husse med sin Zorro är också en glädje. Zorro sätter sig gärna intill husses stol och tittar uppfordrande på honom. Då ska husse klia honom, i nacken, i pannan, runt öronen. När husse slutar flyttar sig Zorro en cm närmare, kliandet fortsätter uppenbart med stor njutning för båda.

Genom dagens artikel i DN vet jag nu mer formellt vad som är så bra med våra fyrfota vänner – ja också burfåglar och fiskar. Jag har lärt mig att umgänget med våra husdjur inte bara ökar halten av vällusthöjare som oxytocin och serotonin och minskar halten av stresshormonet kortisol utan att det också minskar ensamhet och depressioner och sänker blodtrycket. Och så kan man ju också uttrycka glädjen med att ha en Zorro.