“Sorglig dag i Oskarshamn” är inledningen av det sms som min svärdotter skickar från sin by några mil ifrån den lilla staden. Det är förstås Håkan Juholts avgång från partiledarposten, som hon åsyftar. Och jag känner mig ledsen – för hans skull – för det bristande förtroende som han måste ha känt av länge nu, och samtidigt glad – för hans skull – att den utdragna proceduren nu nått vägs ände. Nu får han hitta en ny väg att gå.

Det är inte ens ett år sedan han utnämndes. Jag råkade vara i Oskarshamn då och minns den glada stämningen på gator och torg. Han gick där med sin sambo och folk hejdade honom i vart och vartannat steg. Jag bytte några ord med honom på Domus grönsaksavdelning och min dotter, årsbarn och gymnasiekamrat med Håkan Juholt, tog ett foto av oss.

Och nu har han avgått – och vad kunde han annat göra? Många anser förtroendet för honom helt förbrukat, andra anser det inte. Vad står annars bakom hela den dramatik som vi kunnat följa steg för steg den senaste tiden – eller har vi kunnat följa den? Är det noga utvalda delar som vi fått kännedom om? Finns en annan del av sanningen? Och vilket ansvar har media? En god vän till mig hade en kommentar: Man undrar om inte någon av alla dessa journalister ibland funderar över sin yrkesroll. Kan man exempelvis känna yrkesstolthet när man som nu jagar i flock efter ett skadskjutet mänskligt villebråd?

Egentligen är nog Håkan Juholt att lyckönska till att han nu, när han hämtat sig, kan leva som en fri person igen…