På kvällens hundpromenad igår lade vi märke till att diket på andra sidan vägen är fyllt av gröna blad. När vi lyfte blicken såg vi att alen och asken hade fällt sina löv och att rönnens bär hängde skrumpna och svartnade. Det höga gräset längs dikesrenen var inte längre gult utan alldeles brunt. Tulkörten, som rikligt brukar pryda diket, var alldeles vissen liksom fibblor och blåklockor.

Vi har en varm och torr sommar. Här på vår sommarö, har det inte regnat alls på nästan två veckor. I stället lyser varje dag solen – den som vi längtat efter under den långa, mörka vintern. Vi njuter av den men beklagar avigsidan med det vackra vädret: den tidiga lövfällningen, de vissna blommorna och våra tomma svampställen.

När solen bränner som hetast utan minsta svalkande bris packar vi våra badkläder och våra sommarböcker och ger oss ut på sjön i vår lilla motorbåt. Ut i sundet, genom den trånga vasspassagen och en liten bit över fjärden  – se där vår badholme. Under den korta båtturen står den glada hunden i fören som den värsta galjonsfigur. Han är också den första att hoppa iland och fort redo för ett svalkande bad.

Igår var det en besynnerlig värme. Det blir åska, sade vår bofaste granne, fiskaren. Vi lät oss inte hindra utan gav oss ut på sjön i alla fall. Och hotande moln kom över havet men inget regn och ingen åska. I stället, i skymningen, en ovanlig stillhet och en kvällshimmel i särskilt vackra färger över båthusen.

I morse vaknade vi till en mulen morgon. Lite regn kom och åskan ville nog men fick nöja sig med att dovt mullra i bakgrunden. Det räckte i alla fall för att vi fick njuta av luft som var frisk och sval och – efterlängtad.