Igår bröt jag min vänstra fotled! Jag sitter i soffan med vänster ben, inpackat i gips från tårna och ända upp till knäet, på en kudde. Min förundran är stor över att detta kunde hända, bara så där, alldeles utan föregående varning.

Vi var på hundpromenad, en organiserad sådan, med femton glada hundar som sprang längs skogsvägarna och lika många hussar/mattar eller bådadera i muntert samspråk. Vinterdagen var strålande, några minusgrader, blå himmel, sol. Vi hade fikat halvvägs och gick nu längs ån på vår återväg. Där var det isgata. Mina goda kängor, med inbyggda broddar, och min uppmärksamhet räckte inte till – vips låg jag på stigen med vänster fot i onaturlig vinkel. Zorro rusade till och maken hjälpte mig upp, men vad hjälpte det…

Det blev akuten direkt, någon timmes väntan, sedan röntgen och beskedet “du hade otur, foten är bruten”. Så gipsning och gipset ska sitta på i sex veckor. Inte nudda golvet det första dygnet innan gipset torkat ordentligt – och där är jag nu.

Sex veckor är en hiskligt lång tid i det här perspektivet. Farväl den här veckans aktiviteter. Farväl helgens planerade stockholmsresa till väninnan, farväl resan till dottern i Oskarshamn. Och farväl skogspromenaderna med den glada hunden i många veckor.

Via Facebook har många kommit med glada tillrop. “Läs böcker, se filmer, brodera en duk”, skrev systerdottern. Och visst, den olästa bokhögen tornar upp sig, jag börjar väl där. Och snart, om inte snön kommer tillbaka i alltför stora mängder kan jag ju ta promenader, med och utan hund, med stöd av mina nya kryckor – med broddar.