”Äntligen händer något”, utropade Maria Johansson, ordförande i DHR, nyligen. Hela den svenska handikapprörelsen har i åratal väntat på det beslut som nyligen fattades i riksdagen. Beslutet gäller att bristande tillgänglighet ska vara en form av diskriminering och därför ingå i den lagstiftningen som redan nu gäller diskriminering på grund av kön, hudfärg och sexuell läggning. Ämnet för riksdagens behandling gällde egentligen diskriminering som har samband med kön i fråga om försäkringstjänster. Den hade utretts och resulterat i ett betänkande – som också det antogs av riksdagen. Nu togs också frågan om bristande tillgänglighet upp och fick gehör från MP, S, V och SD. Detta räckte för beslut – trots att de fyra allianspartierna röstade emot och därefter reserverade sig.

Riksdagen konstaterade att frågan om bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning redan har utretts och att det inte finns anledning att utreda den om igen. Nu var det dags för beslut. Och så blev det alltså. Beslutet innebär uppdrag till regeringen att ”skyndsamt återkomma till riksdagen med ett lagförslag om förbud mot diskriminering på grund av bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning”. Regeringspartierna, som var emot förslaget, menade att en lag om diskriminering skulle innebära stora kostnader. Därför tillades i beslutet, som en förutsättning för den kommande lagen, att ”reformen införs på ett samhällsekonomiskt ansvarsfullt sätt”.

Vad menas då med ”ett samhällsekonomiskt ansvarsfullt sätt”? Ja, det kan säkert gälla att det, med rimliga kostnader, inte är möjligt att bygga om alla hus som inte är tillgängliga för till exempel rullstolsburna. Förutom oöverstigliga kostnader kan det dessutom strida mot K-märkning av byggnader. Att göra rätt från början, dvs ha med tillgänglighetstanken vid all nybyggnation och all anläggning av vägar och parker behöver dock inte medföra några kostnader – eller nästan inga kostnader – alls.

Hur lång tid tar det att utarbeta ett lagförslag, undrar vän av ordning. Jonas Eriksson, riksdagsledamot (MP) från Örebro som varit med och drivit frågan i flera år, menar att det finns förhoppningar att vi inom ett år ska ha en ny lag som omfattar tillgänglighet.

Jag, som tillhör FB-gruppen Enkelt avhjälpta hinder i Örebro, tar dagligen del av berättelser om hinder mot tillgänglighet. Det kan vara dörrar på frysdiskar i mataffärerna som öppnas utåt och där innehållet därför inte kan nås av personer i rullstol. Det kan vara vägar som är belagda med tjockt lösgrus och som därmed inte passar för rullstolarnas och rollatorernas hjul. Men, först och sist, gäller det affärer, restauranger och andra offentliga lokaler där personer i rullstol inte känner sig välkomna – eftersom de inte ens kommer in i dem.

Jag är övertygad om att en lag om tillgänglighet innebär både mänskliga och samhällsekonomiska vinster genom att vi därigenom får ett samhälle som är anpassat för alla.