Mitt äldsta barnbarn D har flyttat till Lund. Första gången hans mor och bror hälsade på honom letade de upp huset där min mormor en gång bodde.  D mailade en bild av huset och jag skickade det genast vidare till min syster med kommentaren “precis som förr”.

Bilden väckte ömma känslor hos oss båda. Min syster skrev tillbaka “åh, tack för bilden. Och över fasade klättrade mörkt röda rosor, och på trappan stod mormor och välkomnade!”.

Så var det. Att komma till mormor i Lund var det bästa vi visste. Att få vara ensam med mormor var högtidsstunder. Där bjöds jag på favoriträtten kokt blomkål med kantarellstuvning. Där fick jag färsk fralla till frukost, som mormor varit och köpt i bageriet medan jag fortfarande sov. Dit kom min mammas mostrar och fastrar på kaffebesök i trädgården, glada tanter som pratade skånska. Där satt jag om kvällarna med mormor och lyssnade på radio, särskilt minns jag Snoddas´premiärframträdande i Hylands hörna. Och hela tiden visste jag, fast i verkligheten var det ju inte så, att mormor tyckte mest om mig i hela världen.

Inte undra på att mormors hus var min barndoms smultronställe!

Min mormor bodde i ett hus av grått tegel mitt i den lilla staden Lund. Huset låg väl skyddat bakom ett lågt gatuhus med några små lägenheter. Där bodde mormors hyresgäster och dem fick man inte på något sätt störa eller förarga. Mellan gatuhuset och mormors bostad fanns en kullerstensbelagd gård och ett uthus med tvättstuga och – hemskt – två torrdass. Dessa torrdass var smolket i glädjebägaren, man fick ta sig samman innan man gick dit!

Till mormors hus hörde en trädgård. Här fanns små buxbomsomgärdade rabatter med rosor och här fanns ett stort hallonland och äppel- och plommonträd. På en bagares varma mur fanns vinrankor, som bar frukt varje höst. Och på väggen klättrade mormors underbara rosor, blommande i stora klasar. Av hennes rosor ser jag inget spår på den nytagna bilden.