En januaridag som denna, med blå himmel utan moln, torra gator och ett par, tre plusgrader, är det lätt att glömma den stora risken för äldre: att falla! Fast efter en bruten fotled i ett annat års januarihalka står risken för nya fall alltid klar för mig.
Ramla inte!
Nu läser jag i tidskriften Medicinsk vetenskap & praxis just om fall. På en helsida finns en artikel med rubriken Träning mot fall skulle rädda många äldres liv och hälsa. En faktaruta intill har rubriken Äldre drabbas hårt av fallolyckor.
I faktarutan står det bland annat så här:
I Sverige dör minst 1 500 äldre personer till följd av fallolyckor. Omkring 17 000 drabbas av höftfrakturer, och efteråt klarar sig 40 procent inte längre i sitt tidigare boende. Det är inte bara kroppen som tar skada. Många blir så rädda att falla igen och så osäkra på sin balansförmåga att det går ut över hela tillvaron: aktivitetsnivå, hälsa och livskvalitet.
Vad kan man då göra för att minska risken att falla? Tidskriftens artikel handlar just om detta. Här redovisas en medicinsk litteraturöversikt som visar att fysisk träning inriktad på balans minskar fall och frakturer med i snitt 25-30 procent. Träningen kan ske enskilt eller i grupp och måste, förstås, anpassas till vars och ens förutsättningar. Kommentaren från SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering) är att pensionärsorganisationer och gymnastik- och idrottsföreningar borde ta ansvar för fallförebyggande träning. Nu är sådan träning sällsynt i Sverige.
Annat fallförebyggande är broddar på skorna och anpassning av hemmet (bort med lösa mattor). Och, skriver man slutligen i artikeln, utbildning för läkare i primärvård om vilka läkemedel som kan ge ökad fallrisk.
Låt oss alltså börja vår balansträning snarast och utrusta oss med goda broddar på skorna – vintern kommer åter med snö, is och halka.
Just nu är det glashalt på många ställen. Själv kan jag inte gå ut ens till min brevlåda utan att riskera att halka. Att gå ut med min hund i denna halka skulle vara helt omöjligt om jag inte hade en rullator. Jag är “endast” 74 år och har inga som helst problem att gå i
rask takt med hunden när det inte är halt. Jag möter nu många människor, mycket yngre än jag, som kommer gående sakta, sakta och ser jätterädda ut. Där kommer jag i snabb takt, behöver inte titta var jag går, behöver inte
spänna mig av rädsla för att ramla. Varför är det så svårt att tänka sig att ha en rollator vid sådana här tillfällen. Jag träffar även flera som är äldre än mig som tittar på mig och säger ” nej men såå gammal är jag inte så att jag skall använda rollator”. Varför skall man skämmas för att använda något som gör att man slipper vara rädd och slipper att ramla ???
Du är ett föredöme för folk som tycker att det är “skämmigt” att gå med rollator. Säkerheten måste sättas högst, tycker en som fick en fotfraktur för två vintrar sedan och INTE vill ha en till.