Jag har just firat mitt näst yngsta barnbarns myndighetsdag. Det skiljer 40 mil från hans och hans familjs bostadsort till min men självklart tog jag tåget för att vara med på den stora dagen. Som en alldeles extra present gjorde jag, i sista minuten före avresan, i ordning en pärm med foton från de olika “epokerna” i hans 18-åriga liv.  Det blev en nostalgisk resa!

I pärmen finns bilder från hans andra dag i livet – det var precis innan mor- och farföräldrar inte längre fick tillträde till BB. Här finns bilder från småbarnsåldern,  från den första cykelturen med pappa hållandes ett fast grepp i pakethållaren, från arbetat med de alltmer avancerade legokonstruktionerna. Här finns en bild av en 10-åring helt nedgrävd i sanden så att bara huvudet sticker upp och många andra bilder från barndomsåren.

Glada minnen väcker de bilder som togs vid våra gemensamma resor till andra länder, till Spanien och till Kina. För mig var det en särskild glädje  att tillsammans med maken få umgås med alla fem barnbarnen och deras föräldrar oavbrutet i en eller två veckor.

Och sedan kom tonåren med behov av frigörelse och markering. Av det lilla barnet blev en punkare med trasiga jeans och nitar på jackan, med “tuppkam” som hans mor tålmodigt modellerade fram. Bilderna från den tiden blir säkert en kulturupplevelse för hans eventuella barn en gång i framtiden.

Punktiden fick ett slut då det blev dags att börja i gymnasiet. Då hade också ett stort samhällsintresse väckts hos barnbarnet, med politiskt engagemang långt, långt ute på vänsterkanten. Jag minns långa samtal präglade av hans kompromisslöshet, samtal om ungdomens villkor och om samhällets klasser. Och så småningom ledde engagemanget honom in i en politisk organisation, ett litet, litet steg mot den politiska mitten. Och där är han nu, medveten och påläst och med ansvar för ett helt läns partipolitiska ungdomsverksamhet i den organisation han valt.