Denna söndag, kanske höstens vackraste, har vi använt så bra som någonsin är möjligt. Vi har varit på vandring, den glada hunden och jag, runt en liten sjö uppe i Bergslagen. I gott sällskap, nämligen med tretton rasfränder till Zorro och deras hussar och mattar. Lagottoklubben hade sitt månatliga möte. Endast vår husse lyste med sin frånvaro – att gå med två kryckor i oländig terräng är inte att rekommendera.

Vi samlades tidig förmiddag på uppgjort ställe. Hundarna hälsade på varandra, återseendets glädje gick det inte att ta miste på. Några nytillkomna hundar fanns det att bekanta sig med och de upptogs snabbt i flocken.

Så for vi i en lång karavan upp i bergen. Zorro gnällde otåligt och förväntansfullt hela vägen! Och väl vid målet släpptes alla hundarna lösa på vandringen genom skogen mot den lilla Dammsjön. Där blev det bad, våra hundar tillhör ju faktiskt gruppen vattenhundar. Den obligatoriska fikastunden avnjöt vi vid sjökanten. Den sedvanliga gruppfotograferingen blev en nästan övermänsklig uppgift – jag vet fortfarande inte om vi fick med alla hundar eller ens alla människor på samma bild.

Vår vandring fortsatte tills vi gått runt hela sjön. Solen lyste och värmde, höstens färger var sprakande. Dagen var perfekt för både människor och hundar.