Gränsen mellan svält och vrede är tunn – ett ordspråk som tillskrivs författaren John Steinbeck. Ordspråket kan fungera som en sammanfattning av Vredens druvor, boken han skrev 1939. Nu går den för fulla hus som drama på Länsteatern i Örebro. Jag har just sett den.

Vredens druvor utspelar sig 1936 i depressionens USA. Den handlar om en lantbrukarfamilj som drivs från sin gård efter det att jordstormar ödelagt den mark de arrenderar. Calfornien hägrar med sina enorma fruktodlingar och sitt behov av arbetskraft. Dit far de i en gammal bil. Vägen dit blir fylld av umbäranden och övergrepp. Längs vägen ser många sin chans att utnyttja de fattiga resenärerna. Till sist kommer familjen fram bara för att finna att hundratusentals fattiga människor har närt samma hopp om en bättre framtid. Det är nu som svälten omvandlas till vrede. I slutscenen höjer man sina nävar i luften och ropar att man aldrig tänker ge upp.

Föreställningen är mästerlig. Till det bidrar sången och musiken som gör den tunga handlingen lättare att uthärda. Och vid sidan om handlingen i Vredens druvor är det lätta att associera till utnyttjandet av arbetskraft i Asien och bemötande av människor på flykt från krig och fasor.