Att ha en trädgård är en del av den mänskliga välfärden. Det ger en stilla fridfullhet att på våren  putta ner frön och små plantor, lite bekymmer att se spirande växter vissna eftersom man inte är på plats med vattenkannan, lite otålighet att se ogräset växa sig starkare än de planterade växterna och en stor glädje att skörda det som, trots allt, blev.

Därefter återstår höststädningen i trädgården. Att klippa bort grenar av slån och vildros längs staketet, de som hotar krympa vår trädgård och göra en djungel av den, att ta bort skotten från körsbärsträdet och plommonträdet som växer upp på gräsmattan, att rensa i rabatterna och täcka rosorna så att de inte fryser om fötterna.

Också sysslor som dessa, utförda i lugn och ro under några soliga höstdagar, ger ro och frid. Det gör också den sista koppen kaffe på trädgårdsbänken innan den lyfts in i boden, den höstliga skogspromenaden med den glada hunden skuttande runt benen, “tack för i år”-samtalet över staketet med goda grannar.

Höststädningen i trädgården innebär också avsked till sommarön. Nu kommer hösten och vintern med sitt stadsliv. Och innan vi vet ordet av är vi tillbaka och puttar ner nya frön och nya plantor i vårträdgården.