Vår familjemedlem Zorro, en vänlig hund av rasen Lagotto Romagnolo, tar mig ut på många aktiviteter – bra både för hund och för människa. Aktiviteterna ger motion och trevlig samvaro för oss båda – med varandra och med hundar och människor vi möter.
En gång i månaden gör lagottoklubben utflykt. Jag brukar kalla de utflykterna för ”kusinträffar” – avlägset är ju hundarna nästan som kusiner. Medan jag förbereder dem hemma i köket genom kaffekokning och smörgåsbredning berättar jag för Zorro att det är dags för kusinträff. Han blir jätteglad!
Alldeles nyligen var det en sådan dag och målet för utflykten var den här gången Kalltjärn, en liten sjö i Kilsbergen. Nio hundar med hussar och mattar samlades vid en parkeringsplats uppe i bergen. Återseendets glädje var stor, hundarna visade det mest.
På en smal stig gick vi genom skogen. Hundarna, fria från selar och koppel, sprang fram och tillbaka glada i hågen. Vi tvåbenta fick gå mer försiktigt för att inte halka på rötter och i lera. Väl framme vid sjön var det bad för de hundar som var hågade (Zorro har slutat bada för säsongen) och fikadags.
Till våra utflykter hör fotografering. Den här gången försökte vi oss på att samla alla hundarna på en trappa. Det lyckades förstås inte, se bilden. Två hundar kom aldrig ens upp på trappan, ett par var hela tiden på väg ner. Högst upp på trappan satt Zorro och såg välartad ut.
Återvägen gick som ditvägen om ock i något långsammare takt i uppförsbackarna. Väl hemma var vi lite trötta, förstås, båda två.
Men redan nu ser Zorro och jag fram emot november månads lagottoträff. Vid den har utlovats en tipspromenad – sånt gillar vi.
Äntligen tillåter min nyckfulla dator en kommentar, och vad jag vill säga var att det var så fint det du skrev om Zorros kusinträffar. Bilden av er alla var så lyckad, att hundarna var svårare att samla på en gruppbild tycker jag är helt naturligt.
Min längtan efter att ha en hund minskar aldrig, men det är ju helt omöjligt. Men jag ska inte klaga, jag har ju Maxa, Rosvo, Enzo och Fabbri och de behandlar mig verkligen som jag är en medlem i barnens familjer.
Vår sista hund var Nix, en norsk buhund, charmig, klok men ganska skällig i bilen. Läs: ouppfostrad. Det handlade inte så mycket om träning av alla de slag på den tiden (1980-talet och före det).
Ja, Birgit, en lycka att ha en hund. Det visste jag inte “före” Zorro.