Sommaren är bästa lästiden. Så även i år när de vanliga sysslorna på sommarön inte är att tänka på. Vinbären är redan skördade, på våra körsbärsträd finns inte ett endaste bär, gräset är brunt och bortom all räddning. Tillgången på vatten i brunnen är oviss och därför slokar rosor och andra perenner ohjälpligt. Hunden vill inte ge sig ut på längre promenader. Våra båtturer till kobbar och skär är inställda, runt öarna ligger en tjock matta av alger. Men boklagret är stort och behöver vi fler förnyar vi biblioteket med några knapptryck på vår iPad.

Nu har jag just läst Ingvar Carlssons nyutkomna självbiografi Lärdomar – personliga och politiska. Jag vill varmt rekommendera boken. Den är på knappt 200 sidor och har ett omfattande personregister. Flest är sidhänvisningar till hans företrädare som ordförande i det socialdemokratiska partiet och som statsminister Tage Erlander och Olof Palme. Tage Erlander är Ingvar Carlssons politiska lärofader, Olof Palme hans rådgivare, inspiratör och nära vän.

Min bild av min partikamrat Ingvar Carlsson som en bra människa och plikttrogen politiker bekräftas i boken. Nog har jag också sett honom som lite grå och lite slätstruken och inte varit ensam om det. Om detta skriver han i bokens förord: “Under de många åren i den politiska hetluften hade det varit helt nödvändigt med en fredad sfär. Kanske bidrog det till att skapa bilden av mig som en sluten, ja, lite grå politiker.”

I boken är Ingvar Carlsson öppen med det han åstadkommit och med det han misslyckats med. Till sina misslyckanden räknar han Ebbe Carlsson-affären och misstroendeförklaringen av Anna-Greta Leijon i samband med den. Här visar han stor självkritik.

I avsnittet Behovet av vänner och ovänner berättar Ingvar Carlsson om stark vänskap och namnger en rad personer som betytt eller betyder mycket för honom. Han berättar om hur kvinnor, Mona Sahlin, Margot Wallström, Ylva Johansson, Marita Ulvskog, Anna Lindh, “tillför en ny sorts kamratskap i regeringen; samtalen blir rakare och öppnare samtidigt som de präglas av mer omtänksamhet”.

Med Ulf Adelsohn som ordförande i Moderata samlingspartiet hade Ingvar Carlsson ett gott och nära samarbete. Så blev det inte med Adelsohns efterträdare, Carl Bildt: “Mellan Bildt och mig uppstår snabbt en irritation som tidvis är stark – det är ingen hemlighet”. Men “fördelen med Carl Bildt som motståndare är att det blir tydliga skiljelinjer mellan partierna. Det ska inte underskattas.”

Alldeles nytt för mig är Ingvar Carlssons uppdrag från Kofi Annan att leda en FN:s undersökningsgrupp om folkmordet i Rwanda, att klarlägga varför inte FN lyckades stoppa förfärligheterna där. I sin rapport delar Ingvar Carlsson kritiken mot FN och menar att “människor i Rwanda fått utstå ett ohyggligt lidande med världssamfundet som i stort sett en passiv åskådare”.

I år är det ett, vad man kallar, supervalår. Om valrörelsen 1994, för 20 år sedan, skriver Ingvar Carlsson några ord med full aktualitet: “Ordet löfte har en positiv klang men inför ett val måste partierna också våga ge andra, mer negativa besked. För väljarna är varningar för nya bördor lika viktiga som löften om reformer.”