På Goggles läser jag att den internationella kvinnodagen instiftades 1921 av kommunisternas andra internationella kvinnokonferens i Moskva. Den skulle firas den 8 mars till minne av revolutionen 1917. Sedan 1978 finns dagen i stället på FN:s lista över internationella högtidsdagar. Där har den blivit en särskild dag för kvinnor att demonstrera för sin rätt att delta i samhället på samma villkor som männen.

Och hur står det nu till med jämställdheten? Nja, så där, säger Lena Bernhardtz, statistiker på Statistiska Centralbyrån (SCB) i Örebro, när hon blir intervjuad i Nerikes Allehanda. Då det gäller antalet anställda i förskolan är ojämställdheten påfallande: av dem som arbetar där är 97 % kvinnor och 3 % män. I riksdagen är det mer jämställt, där är 45 % av ledamöterna kvinnor. Den kvinnliga representationen i företagens styrelser är det sämre med: 31 % av styrelseledamöterna är kvinnor. 90 % av män som arbetar gör det på heltid men bara 68 % av kvinnor som har jobb. Därav följer att kvinnor lägger mer tid på hemmet och barnen: 40 timmar per vecka medan männen lägger drygt 32 timmar.

Så här kan man fortsätta område för område. I nästan 30 år har en bok ”På tal om kvinnor och män. Lathund om jämställdhet” getts ut av SCB. Där finns statistik, uppdelad på män och kvinnor, om hälsa, utbildning, tidsanvändning, omsorg, förvärvsarbete, inkomst och mycket annat. Genom att ha jämställdhetsstatistik som specialområde har Lena Bernhardtz underlag nog att säga att bilden av Sverige som världens mest jämställda land inte stämmer. Siffrorna säger något annat.

Jämställd familj?