Igår berättade statsministern om sin vision: i det framtida arbetslivet ska människor sikta på att jobba till de är 75. Att folk vill pensionera sig vid 65 ser han som ett stort problem. Genom olika omställningsåtgärder ska människor kunna fortsätta förvärvsarbeta i andra arbetsuppgifter och med annan utbildning än de tidigare haft. Tanken bakom denna vision är att forskning visat att en fjärdedel av de barn som idag föds kan förväntas uppleva sin 100-årsdag. Pension i 30-35 år för så många människor är inte ekonomiskt rimligt, menar statsministern med stöd av sina rådgivare.

Statsministerns vision, för det är ju inte mer än en vision, har väckt uppmärksamhet i radio, TV och tidningar. “Det beror väl på vad man gör”, säger någon som spolar ut betong ur ett rör. “Nån gång får det räcka” säger en undersköterska som redan jobbat 45 år i yrket, “mina knän är redan slut”. Ian Wachtmeister, en gång partiledare för Ny Demokrati, själv 79 nu, vill fortsätta till 80, “klart att man ska hålla igång”.

Statsministern intervjuas och betonar att arbete till 75 ska vara frivilligt men att de som skulle kunna arbeta så länge ska uppmuntras. Företrädare för andra partier anser det viktigare att lägga krut på att förbättra dagens arbetsliv så att fler kan jobba till 65. Här behövs rehabilitering av onda knän och mycket annat. Och hos arbetsgivare en annan syn på den äldre arbetskraften, och därmed menas persone redan  från 50 års ålder.

DN:s ledare idag handlar om statsministerns vision. Den avslutas så här: I nuläget är det svårt att se det realistiska i Reinfeldts idé om större rörlighet på arbetsmarknaden. Både Las, avtalspensioner, skatter och fördomar ligger i vägen. En 60-åring med lust att växla ned och byta bransch har sannolikt större chanser att vinna på lotto än att hitta ett nytt jobb.

Och då räknar vi ändå inte med den heta önskan från flera av dem som intervjuats: “Lite lugn och ro vill man ha. Man ska väl inte jobba tills man dör…”