Nu är julförberedelserna klara – vi väntar på att våra gäster ska komma och ta del av resultatet. De senaste dagarna har varit fyllda av aktiviteter: bröd- och bullbak, köttbullarullande, skinkgriljering. Idag har juldukarna strukits och lagts på. Dukarna representerar olika epoker i mitt liv: barndomen, det första egna hemmet, det nya äktenskapet.

Den duk, som jag har ett särskilt minne till, har jag inte kvar. Den sydde jag i skolan i tredje klass på röd aidaväv och med korsstygn i vitt. Den var långsmal med änglar i vardera änden och längs mitten stod på ena sidan 1949 och på den andra God Jul. Mamma skulle få den i julklapp.

Detta var en tid då alla mammor var helt utmattade då det äntligen blev jul. Frysar fanns inte men vi hade i alla fall ett minimalt kylskåp. Allt skulle alltså göras i sista minuten så att säga och ambitionerna var höga.

Den här julen kivades jag och mina systrar vid jullunchen varpå vår mamma argt talade om att någon julklappsutdelning skulle det minsann INTE bli. Vi gick slokörade till våra rum och satt förstämda där resten av eftermiddagen. Vår mamma hade säkert ångrat sig minuten efter att hon avkunnat domen över julafton, men sagt var ju sagt…

Jag kom ju ihåg min fina duk, tog mod till mig och sökte upp mamma i huset och gav henne paketet. Säkert blev hon väldigt lättad för hon var alldeles jättesnabb med att säga “ja, då tar vi julklappsutdelning i alla fall”.

Och så blev det en God Jul i alla fall – även året 1949.

höga.