Konfirmationer hör försommaren till och har gjort så under långa tider. Jag har just deltagit i en konfirmation i en landsortskyrka utanför Eskilstuna. Det var barnbarnet K, som efter mycket funderande hade beslutat sig för att jo, hon ville verkligen konfirmeras. Hennes tvekan gjorde att hon nu var ett år äldre än sina konfirmationskamrater, de övriga fyra i gruppen.

Där är vi lika. Samma tvekan hade jag för 60 år sedan och därför var också jag ett år äldre än mina kamrater. Då var det ofta självklart för föräldrar att detas ungdomar ”gick och läste”, redan där en skillnad mellan nu och då. Nu, läser jag, konfirmeras hälften av ungdomarna, ändå fler än jag hade vågat gissa.

Men den stora skillnaden är ändå förberedelsen för konfirmationen. Min egen konfirmationsundervisning minns jag mest som en genomgång av Luthers katekes och hemläxa för att utantill lära oss de tio budorden och vad de betyder. Själva konfirmationen innebar ett ”storförhör” för att redovisa vad vi lärt oss.

Jesus har fötts i stallet, omgiven av får och kor

Jesus har fötts i stallet, omgiven av får och kor

Vid konfirmationer nu förekommer inga förhör. Här visas i stället på andra sätt vad konfirmanderna har använt sin tid till och vad de lärt sig. Vid den här konfirmationen hade ungdomarna själva valt att i pantomimform skildra Jesu liv med stöd av bibeltexter, som deras ledare läste. Genom de fem konfirmanderna i sina vita kåpor fick vi följa hela den välkända levnadsskildringen från födelsen i stallet, via undren som att bota sjuka och uppväcka döda, den sista måltiden och till slut korsfästelsen, begravningen och uppståndelsen.

Den sista måltiden

Den sista måltiden

De vita kåporna tillhör dagens konfirmationer – de förebygger konkurrens och sparar pengar för föräldrarna. Till konfirmationerna på min tid hörde nysydda, vita klänningar för flickorna och kostym och slips för pojkarna. För pojkarna var det ofta den första kostymen, som sedan skulle användas i andra sammanhang – om den inte blev urvuxen första sommaren. Många av de vita klänningarna kom inte mer till användning.

När jag ser tillbaka på min egen konfirmation och jämför den med dagens enklare, glada men ändå allvarliga så tänker jag, som jag ganska ofta gör i olika sammanhang, ”allt var faktiskt inte bättre förr”.