Nyligen var vi på Waldemarsudde. För första gången tog vi dessutom spårvagnen dit, en nostalgisk upplevelse för mig som i ungdomen varje dag for med fyrans spårvagn till skolan på Söder.

Det som den här gången lockade oss till Waldemarsudde var målningar av Helene Schjerfbeck – en konstnär som varit ganska så okänd för mig. En enda tavla av henne har jag sett och mycket beundrat tidigare. Nu fick jag se den igen. Tavlan föreställer en flicka som tar på sig en sko. Färgerna är milda och flickan på bilden är gracilt tecknad. Hon utstrålar koncentration och rofylldhet.

På utställningen finns ett hundratal av Helene Schjerfbecks målningar, hopsamlade hos privatpersoner och muséer i Finland, Norge och Sverige. Här kan man också läsa om hennes liv,  en spännande läsning. Här får jag först veta att hon föddes i Helsingfors 1862. Hon levde ogift och under många år med sin mor. De sista åren i livet bodde hon i Sverige. Hon dog 1946 i Saltsjöbaden utanför Stockholm.

När man vandrar genom salarna på utställningen får man njuta av underbara landskap och många porträtt. Det finns också ett stort antal självporträtt, målade i olika åldrar. På alla självporträtt har hon blicken riktad mot betraktaren, lite uppfordrande kanske, “ser du mig”.

Som många konstnärer levde Helene Schjerfbeck under ekonomisk knapphet. “Ingen fattade att hon var ett geni”, skrev den finska författaren Rakel Liehu 2003 i en bok om Helene Schjerfbeck. Först några år före sin död, efter en utställning i Stockholm, blev hon berömd och uppskattad och hennes verk blev välbetalda. Dessförinnan var 50 Mark vad hon kunde räkna med för en målning.

Besöket på Waldemarsudde väckte många tankar inte minst över det konstnärliga skapandets villkor. Med tiden har bättre ekonomiska villkor möjliggjorts men ganska sorgligt är det att så många blivit uppskattade efter förtjänst först efter sin död.