En gång i månaden träffas de, lagottokusinerna. De är ju, förstås, inga riktiga kusiner utan kommer ursprungligen från när och fjärran. Men de har släkttycke. De grumsar ibland med varandra, någon väldoftande flickkusin kan bli uppvaktad av en pojkkusin, en morrning kan höras om någon kommer för nära någons matportion  – men alla är glada att träffas. Deras medföljande hussar och mattar också.

Idag var det en sådan kusinträff. Tio glada hundar av rasen lagotto romagnoli drog till skogs i Kilsbergen. Av och an sprang de på skogsstigarna i den backiga terrängen. Målet var den lilla skogssjön Kalltjärn fyra kilometer från bilvägen. Tanken var bad för hundarna och fika med tipspromenad för de tvåbenta. Vädret var fint, naturen vacker, fåglarna sjöng.

Zorro hade inte fattat att målet var bad så för säkerhets skull badade han i alla lerdiken längs vår väg. När vi kom fram tyckte han att det var färdigbadat. Kanske bidrog till detta att yngre och mer alerta hundra kastade sig i vattnet för att hämta pinnarna som jag kastade för att locka till bad. Kanske måste han bevaka att inte de tvåbenta i hemlighet smorde kråset med kaffe och mackor. Det blev alltså inget rengörande bad i den friska Kalltjärn men fler dikesbad på hemvägen.

Sent omsider var vi hemma igen, den väldigt svartbenta hunden och jag. Efter dusch blev hundbenen åtminstone grå och en tupplur kändes vara det enda raka. Hoprullad i en fåtölj tillbringade Zorro sedan hela eftermiddagen, trött och säkert lycklig.

Om några dagar är det dags för nästa kusinträff, den här gången för idel tvåbenta. Om den vill jag berätta senare.