En ung människa i min omgivning sade just “vad ska man göra en så seg dag som en långfredag?”. Den  kommentaren väckte minnen till liv från min egen barndom och ungdom.

“En långfredag ska vara stilla och begrundande”, brukade min mamma säga när jag klagade på att det inte fanns något roligt att göra. Min mamma var inte alls kyrksam. Men hon hade en bestämd uppfattning om vad som “passade sig” vid olika tillfällen. Söndagsklänning på och nystruket hårband skulle det vara på söndagarna och då kunde man absolut inte hänga tvätt utomhus.

Så långfredagarna tillbringades inomhus. Kanske läste man en god bok eller spelade sällskapsspel med systrarna. Och dagen sniglade sig fram.

I tonåren bestämde man mer själv. Då var långfredagen en bra dag för biobesök. Även i valet av filmer på biografen fanns någons uppfattning om vad som “passade sig”. Filmer att välja mellanvar  filmatiseringen av Pär Lagerkvists Barabbas och av Shakespeares Julius Caesar, båda från 1953, och så småningom, Ingmar Bergmans Sjunde inseglet. Snällt satt man där i biomörkret, höll pojkvännens hand, och grät floder över det sorgliga som utspelade sig på bioduken.

Ja, så gick ju åren, långfredagens biobesök miste sin tjusning. Vad som kom i stället just på långfredagen har jag inget minne av. Kanske blev långfredagen en ledig dag som andra lediga dagar med umgänge i familjen, promenader, återigen en god bok.
Den här långfredagen har jag tillbringat förmiddagen ute i skogen tillsammans med maken, hunden, de vanliga vännerna och deras hundar. Se bara vänhunden Målle, engagerad labrador. Solen sken, snön började luckras upp på stigarna, talgoxen ropade – ett bättre sätt, ett mer “passande” sätt, kan jag inte tänka mig för en långfredag.