För en tid sedan skrev en kåsör i min lokala dagstidning i sin krönika: Det byggs konstgräsytor och lekplatser. Nu är det dags att bygga hundrastgårdar. För hundarna, för ägarna och för alla andras skull.

Jag vänder mig mot begreppet ”hundrastgård” men i övrigt håller jag med vår kåsör. Begreppet rastgård leder tanken till just det som många människor faktiskt ser som förhatligt, nämligen att det skulle skapas en plats dit man kan gå för kiss- och bajsändamål. Det är inte vad jag menar med en lekplats för hundar.

Alldeles nyligen läste jag ett inlägg om framtidens äldreomsorg i vår kommun. Där stod bland annat vi måste möta den stora ensamhetsproblematiken som ökar bland äldre genom att skapa mötesplatser, exempelvis dagcentraler eller organiserade mötesplatser i närområdet. En sådan organiserad mötesplats skulle kunna vara en lekplats för hundar.

God vänner, vill ha en egen lekplats

God vänner, vill ha en egen lekplats

Under mina snart nio år som hundägare i en stor stad har jag mött så många äldre på promenad med sina hundar. De, liksom jag, har varit glada över en anledning att gå ut i ur och skur. De har tid och ofta lust att småprata om väder och vind men mest om sina hundar.

Om vår kommun ställer i ordning ett område som lekplats för hundar skulle det kunna bli en mötesplats också för äldre människor med eller utan hund. Här skulle hussar, mattar och andra hundintresserade kravlöst kunna prata med varandra, dricka thermoskaffe på en bänk, föra djupa samtal om livet. De inledande samtalen är givna: hundar.

En hundlekplats som mötesplats måsta ligga centralt i staden men gångavstånd för dem som inte är bilburna, kanske en del av en av stadens parker. Ett staket, bänkar, skyltar om vad som gäller, en papperskorg borde räcka för att få till en lekplats för hundar.

Och naturligtvis är hundarna väl rastade då de kommer till hundlekplatsen.