Vi vinkade farväl till maken och hans båda barnbarn i arla morgonväkten. De skulle fara den 17 mil långa vägen till det bästa målet för två hästflickor: till  brorsdottern och hennes fyra hästar, tre ardenner och en nordsvensk. Zorro, som under sin tidiga valptid fick för sig att jaga en av brorsdotterns höns, är portförbjuden där. Därmed ett para dagar som gräsänka och gräshund(?).

Zorro förstod tidigt att uppbrott var på gång. Han slokade med både öron och svans och, för säkerhets skull, kräktes han upp frukosten.

Den vanliga förmiddagspromenaden vägrade han att delta i, stirrade förebrående när jag kom med förslaget. Så vi gick helt enkelt de få meterna ner till sundet med bron, som förbinder sommarön med den angränsande mindre ön. Här njöt vi av närheten till vattnet, av solen och av en stilla bris. Någon hade placerat ut en bänk att sitta på eller, som Zorro tyckte vara bäst, ligga under.

Den lilla digitala radion med lurar var med och där kunde jag ta del av klokheter som sägs dessa dagar i Almedalen. Den smarta phonen tog jag upp ur fickan för klurigt ordspel med vänner.

Så gick en stor del av förmiddagen, behagligt men i fullständig onyttighet. När så småningom det lutherska i mig gjorde sig påmint vandrade vi hemåt. Och nu har jag fortsatt “utelivet” med trädgårdsjobb: bundit upp tomaterna, klippt av vissna acklejor, rensat bort de retfulla ängsvindorna som vill slingra sig runt och ta livet av rosor och clematis.

Nu blir det en lång promenad för hund och matte. Vi ska gå till vännerna på andra sidan ön där jag utlovats kaffe…