Man lever så länge man lär.

Orden kom från ett av mina barnbarn. De var, förstås, en felsägning men egentligen en sanning åtminstone för oss i fjärde åldern. Att lära nytt, lite varje dag, det är att leva. Att resa är att lära, att läsa också. Och att gå på kurs!

Vi går på en lokalhistorisk kura. Varannan måndagskväll vandrar vi iväg till Arkivcentrum, bänkar oss i föreläsningssalen tillsammans med 48 andra seniorer och lyssnar intresserat till inbjudna föreläsare.

Senast var en runprofessor, Per-Axeö Viktorsson, inbjuden. Kvällens tema var Runornas budskap. Den mesta tiden gick åt till att på egen hand översätta texten på de runstenar som finns i trakten runt Örebro, som till exempel den i Götlunda. Förvånansvärt snabbt gick det att lära sig runorna (ja, med stöd av en fusklapp), så nu vet jag om den här runstenen att

Helgulf och Geirliv de gjorde (stenen) efter Sigmund broder sin.

Till våren ska vi ge oss ut i landskapet på exkursion för att med egna ögon få se dessa imponerande stenar runt om i Närke. Men dessförinnan kommer vi att få inblick i stadens grundande, lokal vapenindustri, bergsbruket i Bergslagen och mycket annat.

Så visst lär man så länge man lever och lever så länge man lär. Och redan nickar vi kursdeltagare igenkännande till varandra och har börjat bekanta oss med varandra under den obligatoriska kaffepausen.