Ibland behöver man lämna vardagen för ett par dagars fullständig avkoppling. Så är det väl för alla. Man behöver lite ny luft under vingarna, även om den vardagliga är god och behaglig.

Jag har just fått ny luft under vingarna! Jag har varit i Stockholm för besök hos min väninna I, bästis sedan sextio år. Hon bor mitt i den stora staden. En vistelse hos henne är full av upplevelser – förutom den goda maten hon bjuder på och de goda samtalen.

Den här gången, precis som vid de två senaste besöken hos I, tillbringade vi en stor del av söndagen på Fotografiska. Detta eldorado för personer, som gillar fotokonsten, finns inrymt i ett gammalt hamnmagasin i Stadsgården.

Fotografiska har alltid intressanta utställningar att erbjuda. Den mest fascinerande utställningen av de tre aktuella var utställningen Pictures don´t lie. Den nederländske fotografen Ruud van Empel – ny bekant för mig – hade här skapat ett stort antal verk med barn fotograferade i, till synes, tropiska miljöer. Färgprakten var vidunderlig med bladverk och blommor effektfullt belysta bakifrån. Här och där bland bladen och blommorna fanns fjärilar, gräshoppor, nyckelpigor och man fick titta länge innan de gick att upptäcka. Bilderna var så vackra men ändå blev jag fundersam över tanken med de finklädda barnen bland bladverk och trädstammar. Tekniken visade sig vara digital bildbehandling, där varje barns anletsdrag var manipulerade på olika sätt så att ansiktet framstod som fotografen tänkt sig.

Mer äkta kändes utställningen Close to home. Fotografen heter Anna Clarén. Hon hade börjat med en lådkamera för länge sedan för att dokumentera sin vardag, sina vänner och sin familj. Hennes utställda verk visade nu familjens liv : hennes gravida mage, det nyfödda barnet, mormorsmor med sitt barnbarnsbarn. Bland alla dessa bilder berördes jag särskilt av en bild av två “snöänglar”, en fullvuxen och en i barnstorlek – sådana snöänglar som jag själv gjort som barn, som mamma och som mormor och farmor.

Den tredje utställningen visade ett stort antal bilder tagna av fotografen Henri Cartier-Bresson (1908-2004). Här fanns porträtt och dokumentation av händelser från fotografens långa levnad. Hans specialitet var att “fånga ögonblick i livet” genom en perfekt tajmning, “att på exakt rätt bråkdel av en sekund trycka ned slutaren”.