För några dagar sedan skrev jag något som, nästan, var en eloge till e-samhället. Redan dagen efter tänkte jag att det väl ändå var att ta i. Det var när jag satt i min TV-fåtölj och njöt av favoritprogrammet Antikrundan. En strid ström av glada människor köade för att få visa upp sina medhavda saker, “i r l” alltså på riktigt. Det var ärvda saker och det var saker som man hoppades vara det stora loppisklippet och alltihop vari verkligheten.

Ytterligare någon dag senare var det dags för abonnemangskonserten för februari, inte heller den en del av e-samhället. Tack och lov för det! Sedan åtskilliga år har maken och jag våra bestämda platser i stadens konserthus. Platserna får vi låna vid de konserter som ingår i vårt årsabonnemang. Vi går dit, hälsar och byter några ord med andra konsertbesökare, banar oss väg till våra platser i mitten av raden, slår oss ner. Snart får vi lyssna på musik av världens största kammarorkester, Svenska Kammarorkestern. Jag ingår inte i de musikaliskas skara men njuter mycket av att kravlöst lyssna och helt koppla av. Pausen är viktig, med ett glas rött vin söker vi oss till ett hörn där redan våra goda vänner har slagit sig ner. Också detta i r l, alltså på riktigt.

Den senaste konserten fick en extra dimension. En violast, fransmannen Antoine Tamestit, var inbjuden som solist. Den viola som han spelade på var tillverkad 1672, den enda Stradivarius jag någonsin sett och lyssnat till. Enbart att se den, ljust brun och glänsande, var en upplevelse och inte kunde jag låta bli att tänka något på vad denna vackra tingest varit med om under sina nästan 350 år, i r l…

Jag har läst att det finns tankar på att digitalisera museers samlingar så att varje människa kan sitta i sitt hem och se föremålen i sin dator. Fler får se dem och föremålen löper inte samma risk att försvinna. Bra att kunna hitta saker och ting på ett knapptrycks avstånd –  men möjligen som komplettering men aldrig som ersättning för att se dem i r l.