Det kan inte förnekas: halkan har sitt grepp över oss alla. Mina kängor med “Ice-Bugs”, fasta broddar inbäddade i gummiploppar, ger mig en viss trygghet men tvingar ändå till ständig uppmärksamhet. Var ska jag sätta fötterna? Av skadan blir man vis och jag vill ju inte få en ny fotfraktur. Jag fick en i januarihalkan för två år sedan och minns mina passiva veckor med ett gipsat ben på en stol…

Med fyra ben halkar man inte

Med fyra ben halkar man inte

Min goda vän ser det på samma sätt men har ett annat ”recept”. Hon skrev som kommentar på mitt förra blogginlägg på temat halka: ”Själv kan jag inte gå ut ens till min brevlåda utan att riskera att halka. Att gå ut med min hund i denna halka skulle vara helt omöjligt om jag inte hade en rollator. Jag är ”endast” 74 år och har inga som helst problem att gå i rask takt med hunden när det inte är halt.”

Hennes erfarenhet är att väldigt många äldre tycker att det är skämmigt att visa sig med en rollator. Några grannar har hon dock omvänt sedan de har sett att ”där kommer jag i snabb takt, behöver inte titta var jag går, behöver inte spänna mig av rädsla för att ramla. Varför är det så svårt att tänka sig att ha en rollator vid sådana här tillfällen? Varför ska man skämmas för att använda något som gör att man slipper vara rädd och slipper att ramla?”

Är kanske rollatoranvändande vid halka ett första led i konsten att bli gammal?