Idag, den 16 november, är det min mormors födelsedag. Trots att det är nästan 50 år sedan hon dog är hon i mina tankar nästan varje dag. Vid sidan av mina föräldrar blev hon min barndoms viktigaste person.

Min mormor föddes den 16 november 1882, alltså för precis 130 år sedan. Hon föddes på gården Segersgärde i Lofta socken, Kalmar län, där hennes mor var piga. Hennes far var arbetare i Västervik. Hon var sina föräldrars första barn och de hann precis gifta sig innan deras lilla flicka, Linnéa, föddes.

Min mormor kom att få många syskon. I föräldrarnas äktenskap föddes fjorton barn, däribland sex tvillingpar. Stora krav ställdes på det äldsta barnet. Redan då hon var fyra år hade hon fyra syskon och fick hjälpa till med dem. När hon var åtta år hade hon sex småsyskon. Hon behövdes ju än mer hemma då och därmed fanns tid för skolgång bara i fyra år. Att hennes skolgång blev så kort var en livslång sorg för henne.

Bild från sommaren 1897 vid lillasyster Ruts dop. Mormor 14 år i sin svarta konfirmationsklänning

Mormor gifte sig i tjugoårsåldern och flyttade med min morfar till Lund, som var hans hemstad. Romansen mellan dem ledde till att hon rymde hemifrån och från sin dåvarande fästman, en äldre stationsinspektor. Mormor och morfar fick tre döttrar och min mamma var äldst av dem. Min morfar dog redan 1924.

Min morfar var socialist och politiskt aktiv i socialdemokratiska arbetarepartiet. Så småningom blev också mormor politiskt engagerad, främst i det socialdemokratiska kvinnoförbundet. Hon stred för bättre förhållanden för kvinnorna och var med och skapade ett semesterhem för Lunds arbetarkvinnor. Hon var den första kvinnan både i barnavårds­nämnden i Lund och i stadens lasarettsstyrelse.

För sina döttrar blev mormor det stora stödet – också sedan de blivit vuxna. Hon ordnade bostad åt min moster, som tidigt blev änka. Hon kom farande till vår familj i Stockholm, stannade någon månad åt gången och blev en välkommen avlastning för mina dubbelarbetande föräldrar. Hon fanns i huset när jag och mina syskon kom från skolan, hon tog oss i försvar när föräldrarnas krav blev för höga. Hon stickade strumpor, syltade och saftade, skördade frukten i sin trädgård och skickade äpplen till oss i stora lådor.

Och vi brevväxlade, min mormor och jag. Från det att jag lärde mig skriva skrev vi regelbundet till varandra – mormor hela brevet i en enda lång mening och skrivet med stålpenna doppad i bläck.

Att mormor åldrades gick mig på något sätt förbi. När hon fyllde 80, se bilden från födelsedagen,  hade jag just fått mitt första barn och var säkert helt upptagen med mitt moderskap. Men jag besökte henne på det ålderdomshem, där hon bodde de sista åren av sitt liv. Och jag fick möjlighet att visa upp mina båda barn för henne på sommaren det året då hon dog.