Förr skrev min generations människor brev till varandra. Medan pennan långsamt gled fram över pappret funderade vi på vad vi skulle skriva härnäst. Vi skrev på vanligt skrivpapper eller på det vackra brevpapper, som vi fått i julklapp eller i födelsedagspresent. Vi hade särskilda brevvänner hemmavid eller på andra sidan jordklotet. Vissa hade vi fått genom annonser under rubriken ”brevvän sökes”.

De här tankarna går genom mitt huvud när jag läser artikeln Farväl till handskriften i SvD dagen före nyårsafton. Här funderar artikelförfattaren Ellinor Skagegård på vad det innebär, att vi numera huvudsakligen skriver till varandra som e-post.

Att skriva långsamt för hand

Att skriva långsamt för hand

I artikeln hänvisar Ellinor Skagegård till boken Brevet som försvann, skriven av Anders Mathlein. Boken har som underrubrik Vinst och förlust i e-postens tid. Författaren menar att brevskrivningen inte bara är en konst som går förlorad när vi slutar greppa pennan. Författaren påminner om att bevarade brev, från egna närstående eller från  historiskt eller kulturellt kända personer, visar tankar och händelser att ta del av senare eller som till och med kan bli en del av vår historieskrivning.

E-post däremot skriver de flesta snabbt och lätt på sitt tangentbord. Språkligt bemödar man sig ofta inte. Det är meddelandets innehåll, som man fokuserar på och skriver kortfattat om. Man räknar med att få svar omedelbart, skriver inte ut svaret, sparar det inte.

Mitt eget allra första brev skrev jag den 12 februari 1947. Jag skulle just fylla åtta. Brevet börjar Kära farfar och farmor och faster. När den siste av dem dog fick jag tillbaka det här brevet och andra som jag skrev och skickade till dem i andra änden av Sverige.

Det här är ett långt brev. Jag skriver om vintern, om katten, om min fröken som var snäll men sträng eftersom ”pojkarna bråkar och pratar”. Sedan kommer jag till det viktiga som det tar två sidor att berätta om: nära skolan hade den här dagen en hund blivit påkörd. Noga beskriver jag hela förloppet, hur hunden flyttades åt sidan, hur man försökte ta reda på ägaren, hur polisen kom och sköt hunden. ”Sedan gick vi och åkte kana men sedan måste vi gå hem. Kära hälsningar från Inger”.

Brev från 12-åring - svårt skriva med bläckpenna

Brev från 12-åring – svårt skriva med bläckpenna

Det finns fler brev från samma tid. På alla kuverten står det med min farfars karakteristiska stil Kärt brev från Inger. Breven handlar om vardagen: pappersinsamling i skolan, vad vi gjorde när kusinerna kom på besök. Att läsa de här breven är som att lära känna mig själv som barn och kanske också att få en inblick i hur det var att vara barn i en annan tid.

Fast egentligen är ju mina brev från barndomen oviktiga. Vad göra med dem? Vad göra med mina föräldrars brev till varandra, min fars brev till sina föräldrar när han lämnat småstaden och flyttat till Stockholm? Är breven mina nu eller tillhör de fortfarande dem som en gång skrev dem? Borde jag genast ha kastat dem i stället för att, som jag gjorde, läsa dem?

Vad är egentligen etik och moral då det gäller andras brev?